En diplomatisk sågning

Jag är klädd för att gå ut och träffa några vänner. Jag står i hallen och säger hej då till dottern. Hon säger hej då. Hon tittar med stor tveksamhet på mig, och då framför allt på min blus.

– Mamma, vad är det för trassel?
– Trassel? Menar du de här? (Pekar på kråset på blusen)(Eller om det heter volanger)
– Ja, får jag känna?
– Ja, visst.

Dottern känner på blusen, fortfarande med en skeptisk blick.

– Jag tycker inte att det är fint.
– Nähä.
– Mamma, tycker du att den är bekväm?
– …

Som för att inte göra mig ledsen över att hon inte gillar mina kläder. Jag överlevde sågningen och hade en trevlig gårdagskväll.

20130731-092612.jpg Blusen med trasslet.

Att varva tyska turister

Jag kan varmt rekommendera att åka till Gripsholms slott när de öppnar för dagen. Det var vi och två grupper med tyska turister. I receptionen sa de till oss att gå förbi gruppen med turister så skulle vi ha hela slottet för oss själva. Och så blev det! Klart roligare än att trängas med en massa andra människor.

En nackdel med att vara alldeles ensam i rummen är att jag får än större lust att smita in bakom avspärrningarna. Självklart är det de stängda dörrarna man vill in bakom! Alla dessa trappor som säkert leder till de allra mest spännande rummen. Åh jag vill ha en guidad tur bakom avspärrningarna!

Nåväl, vi hade en trevlig slottstur även om dottern bitvis tyckte att det var väldigt läskigt. Jag tror att hon väntade sig att det skulle komma riddare gåendes och svärda ner oss eller nåt. Jag höll mig dessutom ifrån att tala tyska under hela besöket.

20130730-142619.jpg I ett rum med flera hemliga dörrar.

20130730-142718.jpg

Road trip

Vi har lämnat storstadens larm till förmån för Mariefred och Gripsholms slott. Det är massvis med tyskar här och maken har kommit men stänga förmaningar om att jag inte får ”prata tyska”. Vi får väl se hur det blir med den saken…

20130730-094726.jpg

Nu startar det årliga kriget

När sommarvärmen är som härligast och vattentemperaturen förhoppningsvis krupit upp i en badvänlig nivå, ja då är det dags att starta krig. Det är den tiden på året helt enkelt. Det är ett blodigt event med många dödsfall.

Jag talar såklart om kriget mot bananflugorna. Dessa små, äckliga varelser som invaderar hus och hem och förökar sig snabbare än en superhjälte flyger för att rädda någon i nöd. Och nu har de börjat visa sig hos oss. Så nu skrider jag till verket. De ska DÖ!

Har du handfasta tips – förutom dödsfällor med äppelcidervinäger/diskmedel, förvara all mat i kyl (ja inte torrvaror då) våttorka alla ytor i köket, diska ur diskhon, hälla ättiksprit i avloppet och kokande vatten över – så är du varmt välkommen att bidra.

Dagen är kommen

I månader, ja kanske till och med år, har jag entrat dotterns rum med en känsla av att vilja vända om i dörren. Varför då? Jo för att där inne gömmer sig prylar i såna mängder att det liksom inte går att ta in det hela. Hon skulle tveklöst platsa in i extrema samlare (ni vet den där serien på tv med människor som samlat på sig så mycket saker att de inte längre ryms i sina hem). Hon samlar på sig saker hon hittar och kan inte slänga nåt. Inte nåt!

Vi har länge pratat om att göra en rejäl utrensning på dotterns rum – slänga, spara, skänka bort. Och nu är dagen kommen. Herre jävlar säger jag bara. Vad har jag gett mig in på? Jag har just bett maken ta med sig barnen ut. Var som helst som inte är här. För så snart jag plockar upp nåt som jag vill slänga hittar dottern en anledning till att spara det.

Snart är barnen ute och jag ska rensa så det skriker om det!

20130729-105756.jpg En helt vanlig halsbands/armbands/klock/snör-mockajäng.

20130729-105913.jpg ”Åh, ett gammalt hederligt presentsnöre – det kan jag i alla fall slänga!”, tänkte jag. Men det var ett koppel åt kaninen, bokstaven och presentasken. Såklart.

Men vem i hela friden lämnar en sån framme?

Någon har lämnat en snowracer i cykelrummet. Som om det inte vore tillräckligt trångt där nere liksom. Den har ett lås på som gör att den är svårflyttad dessutom. Jag menar, varje gång cykeln ska in i cykelrummet står den där snowracern i vägen. Skitirriterande verkligen. Denna någon verkar dock inte bry sig nämnvärt om detta. En sån fräckhet! Det går rykten om att denna någon har småbarn. Typ en fyraåring och en sjumånaders. Så går ryktet.

20130729-083342.jpg

Att få sanningen kastad i ansiktet

Tidigare i veckan var dottern på fyraårskontroll på BVC. Hon fick mätas, vägas, hoppa på ett ben, balansera på en linje, kolla syn och hörsel. Och så fick hon rita en teckning. Det tog henne säkert fem minuter innan hon började rita. Först skulle hon prata med sjuksköterskan om än det ena och än det andra. Typ om att hon varit i sjöboden och att hennes barbie fått en häst. Och att kusinerna hade hoppat mycket på studsmattan. Och det var ju roligt alltså. Och så fortsatte det. Till slut kom hon fram till att hon skulle rita av mig. Hennes älskade mor.

Hon började med huvudet. Runt och fint. Jag fick stora, stora ögon med pupiller och allt. Sen kom håret. Mycket hår. Tjockt. Det var säkerligen väldigt glansigt också, även om de matta kritorna inte visade just det. Så en glad mun. Jag kände mig hedrad. Tjusigt värre.

– Är den färdig nu? frågade sjuksköterskan.
– Nej… inte riktigt, svarade dottern. Jag har ju inte ritat pannan.

Och så ritade hon RYNKOR i pannan! Flera tydliga vågräta sträck. Utan att blinka.

– Nu är den klar. Här är min mamma!

Jamen hur är det tänkt att jag ska reagera på det här?!

20130728-112937.jpg