ÄNTLIGEN!

Hästarna i aspuddsparken är tillbaka från sommarbetet. Dottern har bett att få rida på hästarna ungefär varje dag, hela sommaren. Och nu är de alltså tillbaka.

Dottern, som spenderat natten i nån slags feberyra, bad om att få gå till hästarna idag. Så det gjorde vi. Hon är trots allt på benen. Med ögon blanka av lätt temperaturhöjning satt hon på hästryggen i två minuter. Sen gick vi hem för att vila i soffan.

Nu vet vi vad vi gör de kommande lördagarna i alla fall.

20130831-145103.jpg

Annonser

Jamen jag försöker ju i alla fall

Jag köpte ett förfärligt dyrt träningskort under helgen. Det blev förfärligt dyrt eftersom att jag inte kan binda mig till en och samma träningsanläggning längre än tre månader (i och med flytten alltså, inte för att jag har svårt för commitments). Och det blev förfärligt dyrt eftersom att jag är beroende av en anläggning som har barnpassning så att jag kan träna på dagtid. Alternativet är att träna rätt sent på kvällarna och det har jag sällan ork till.

Nåväl, kortet införskaffades och jag gick på mitt första träningspass tidigare i veckan. Det var ett pass där små barn får följa med. Tanken är att de ska sitta eller ligga på madrasser i mitten av salen medan mammorna (ja det var bara mammor) kör cirkelträning runt omkring. Sonen var med på noterna i fem minuter, sen ville han vara i famnen. Jag gjorde det bästa av situationen och testade övningar med honom som tyngd. Enklast var onekligen knäböj. I alla fall de första femhundraåttio gångerna. Sen var jag rätt matt i både ben och rumpa. Bättre lycka nästa gång, tänkte jag, och bokade in mig nästa vecka med.

Idag var jag åter för att träna, men nu skulle sonen få roa sig på barnpassningen medan jag gick på ett gruppträningspass. Det gick bra i tjugo minuter. Under de tjugo minuterna hann jag med uppvärmning samt att träna de ben som fortfarande var väldigt ömma av tisdagens träning. Sedan kom en i personalen och hämtade mig eftersom att sonen var allt annat än nöjd med barnpassandet. Nej, han ville nog helst krypa tillbaka in i min livmoder och stanna några månader till. Istället fick han amma och åka lite vagn hemåt.

Det roliga med hela träningshistorien, och då framförallt med det förfärligt dyra medlemskapet, är att vår lägenhet är såld och nya ägarna har tillträde till lägenheten om två månader. Det är en månad kortare än mitt medlemskap sträcker sig. Det betyder att om vi inte hittar ett tillfälligt boende här i krokarna kommer jag att träna två månader och betala för tre. Vad sägs om den dealen?!

Jag ger dock inte upp trots både sonens och ekonomins försök att få mig att baxna. Senast på tisdag är det jag som är på´t igen!

”Jag vill inte dö, mamma.”

Jag älskar att lyssna till dotterns funderingar om allt och inget. Hur hon vrider och vänder på sina tankar. Hur hon hittar (för henne) alldeles självklara lösningar på olika problem. Något jag däremot tycker är så fruktansvärt jobbigt är hennes tankar runt döden. De ger mig ont i magen. Så ont i magen.

Ikväll när vi hade läst den tredje sagan började tankarna snurra. Hur hon inte vill dö. Aldrig någonsin. Att hon inte vill försvinna eller vara uppe bland molnen. Och jag frågar hur hon tänker och jag lyssnar. Egentligen vill jag bara krama henne hårt och viska att hon aldrig, aldrig ska dö. Men det är ju inte sant.

Hur jobbigt jag än tycker att det är så är det fullt naturligt att börja fundera över vad som händer när vi dör. Och vem som ska dö. Men jag tar tusen gånger hellre diskussionen om blommorna, bina och allt som hör till.

Om jag ska vara lite allvarlig

Jag vill prata lite mer om det här med mensvärken. Jag tycker faktiskt att det är fördjävla surt att behöva stå ut med det. Men visst, det är bättre idag än när det hela satte igång för en sisådär tjugonånting år och jag hade så ont att jag kräktes vareviga månad. Det har verkligen inte varit en berikande upplevelse på något sätt och vis. Och ja, jag har provat de flesta värktabletter på marknaden genom åren (med undantag för morfinpreparat). Jag har ätit mig igenom en djungel av p-piller i förhoppning att det skulle bli bättre (vilket det förvisso blev, men då fick jag en massa andra biverkningar istället – pest eller kolera). Men när man har så där överdjävligt ont finns det inget som hjälper. När ingen motion i världen ens går att överväga. När man inte klarar av att gå till vare sig skola eller jobbet. När det enda som går att göra är att ligga i sängen eller soffan och kvida. Ja, då är jag inte så jävla road av att vara kvinna.

Och så det här med PMS. Det är inte heller jättejätteroligt. Att plötsligt undra vad det är för FEL på alla människor i ens omgivning. Särskilt ens partner har en fallenhet att hamna i skottlinjen här. Jag vill typ skilja mig, lämna barnen och skaffa egen lägenhet långt bort från ALLA. Även det en gång i månaden. Ja, med den skillnaden att det håller i sig mer än bara 1-2 dagar. Det är jättemysiga dagar för hela familjen. Vekligen. Här ska jag dock tillägga att mina PMS faktiskt blivit marginellt bättre efter att jag fått barn. Eller så skedde förbättringen i samband med att jag började äta ssri, vem vet. Numera är jag mest sur och tvär utan att kunna förstå varför, förrän mensvärken sätter igång. Då trillar polletten ner.

Det är inte värst den här gången. Tack och lov. Jag har till och med en skön dag. Till och med värdet är på min sida. Och för stunden leker dottern hos en kompis och sonen sover. Det är bara det att den här dagen kom med löften om mer smärtor i framtiden. Jag har ju sluppit skiten i över ett och ett halvt år. Och det har varit en härlig tid.

Det är så roligt att vara kvinna att jag nästan skrattar ihjäl mig

Hej mensvärk! (Här ville autocorrect att det skulle stå mentalvård)

Det var väl trevligt att du ville för(f)ära mig med ett besök så här i visningstider, men saken är den att jag inte har saknat dig ett jävla dugg. Inte ett skit. Har vi inte mötts tillräckligt många gånger redan? Ska man behöva bli gravid igen för att slippa se ditt fula tryne gång på gång?! Börjar längta efter klimakteriet.

Over and out.
/en lätt bitter kvinna full med Ipren och Alvedon.

20130824-121205.jpg