Mysmorgon

Jag ska verkligen inte klaga på tidiga morgnar med barnen. Eftersom att jag är vaken om nätterna med sonen så är det maken som kliver upp när de små börjar vakna för dagen. Så hinner jag sova en stund till innan han måste iväg till jobbet.

Inatt fick jag dock sova hyfsat så jag kände att jag kunde masa mig upp. Och vilken mysig morgon. Vissa dagar är det som om barnen fått nåt slags myspulver strödda över sig strax innan de vaknar. Ja andra dagar verkar det där myspulvret vara utbytt mot nåt annat, mindre mysigt. Men idag har vi det alltså extra bra.

Barnen kramar mig och varandra, kommer bra överens och är allmänt världens bästa barn. Och jag är så kär i dem.

20130929-082128.jpg

Den stora tröttheten

Efter några minst sagt intensiva dagar, ja egentligen veckor, börjar allt falla på plats. Vi har köpt ett hus! Ett helt hus. Det är mer än vi vågat hoppas på. Och glappet mellan att vi flyttar ut ur lägenheten tills dess att vi får flytta in i nya huset är inte så förfärligt lång. Bara sex veckor. Och det verkar som att det har löst sig med tillfälligt boende med. Och förskoleplats. Ja i alla fall tills dess att vi fått en plats i nya stadsdelen. Och magasinering av alla våra möbler. Och försäkring. Och så vidare.

Nu då? Nu är jag så trött. Så oerhört trött. Ja och så otroligt GLAD!! Hela processen med att sälja lägenheten och köpa nytt tar på krafterna. Och det har sammanfallit med alldeles för dålig sömn för sonen, som nu vill vara så nära så nära på nätterna. Ikväll går jag och lägger mig klockan sju, tillsammans med minstingen. Och i helgen ska vi inte gå på en endaste visning. Bara en sån sak.

20130927-161531.jpg /Linnea, som ser att det är dags att putsa skärmen på telefonen.

Ingen rast, ingen ro

Lugnet har sänkt sig över hemmet. Båda barnen och maken har somnat efter en intensiv vecka. Sonen sover fortfarande oroligt om nätterna vilket gör att energinivån sjunker rejält. Och bostadsletandet fortsätter i vanlig ordning. Denna vecka har vi sett fem olika bostäder i varierande skick, förlorat en budgivning på ett radhus vi verkligen ville ha och därefter försökt ladda om.

För stunden skulle jag vilja ta ut lite semester, men vi har onekligen tiden mot oss i det här. Jag tänker att så snart vi har ett påskrivet kontrakt och godkänd besiktning så får jag vila huvudet lite. Det här tar tillsammans med barnen verkligen ALL tid. Men det är rena lyxproblem som vi dras med. Och det blir bra i slutändan.

Femton minuters egentid

Efter att ha dragits med en bråkande visdomstand i hundra år bokade jag tillslut en tid hos min tandläkare. Vad gör man inte för en stunds egentid?
Att sedan egentiden involverade röntgen, nålar och en sugmockajäng i munnen är väl sak samma. Jag är inte så knusslig.

Domen då? Jo tanden ligger fasligt nära en massa nerver (aj?!) och behöver opereras ut. Så jag antar att jag kommer få mer egentid inom en snar framtid. Det är bara att tacka och bocka.

Saker man lätt glömmer

I kategorin ”herre min je så långt spilld risoni sprider sig i en trerummare, var det verkligen så här förra gågen?!” har vi dagens middagsmat. Den ligger nu spridd över större delen av vardagsrummet, under mina strumpor samt i hallen. Mysigt.

Gärningsmannen är cirka 76 cm lång, kryper snabbt (och har således risoni fulla byxorna) och borde inte ha särdeles mycket risoni i magen. Ni får gissa vem den skyldiga är.

20130917-165612.jpg
Med det sagt packar jag in barnen för ytterligare en visning. Idag i Västerort.

Tack för att du väntar

Jag efterlyser en funktion i mobilen som vid inkommande samtal från diverse myndigheter och en del företag drar igång ett röstmeddelande. Jag tänker mig något sånt här:

Just nu är det många som ringer. Ditt samtal är placerat i kö. Din plats i kön är femtiotvåtusensjuhundraåttiofyra. Beräknad väntetid är sjuttiofem år.

Tack för att du väntar.

Finns denna tjänst?