Var är nappjäveln?

Jag avskyr såna här morgnar när jag mest bara blir arg på mina barn. Och det är särskilt den stora jag blir arg på. Jag avskyr mig själv såna morgnar. Jag vill inte vara den där arga mamman som fräser och svär, lik förbannat hamnar jag där emellanåt. Man är väl inte mer än mänsklig antar jag.

Den här morgonen var varken jag eller barnen på humör. Egentligen handlade det om att sonen var för trött när det var dags att göra sig i ordning. Världen gick nästan under när jag drog för duschdraperiet för en mycket snabb avtvagning. Trots att det är ett genomskinligt draperi. Samtidigt tyckte dottern att det var en god idé att gnussa in tandkräm i soffan och flytta ut hela sitt rum i vardagsrummet. Därefter skulle tre munnar få rena tänder, en mamma skulle ta på sig kläder och jonglera med ett trött och missnöjt litet barn och strumpor skulle letas fram. Dottern ville då inte längre gå till förskolan.

Hade det inte varit för att jag vet att hon älskar förskolan så hade hon fått stanna hemma. Men grejen är att hon inte vill vara hemma när det väl kommer till kritan. Hon tycker inte att det är roligt att hänga hemma med mig och lillebror en hel dag. Och just idag har jag för mycket annat att ordna med för att kunna hänga i lekparker. Därför förvandlades jag till en motivationscoach. Jag plockade fram alla tänkbara argument till varför det vore en bra idé för henne att gå till förskolan. Jag näst intill bönade och bad. Och dottern kontrade med att ”du är inte schysst mamma”. När mina argument tog slut klädde jag på lillebror och deklarerade att vi skulle ta en långpromenad så att han fick sova. Då ville hon gå till förskolan istället.

Vid det här laget var sonen övertrött och jag själv hade slut på alla tänkbara krafter. Och nappen kunde jag inte hitta. Så jag stövlade runt på våra sextiofem kvadratmeter och fräste ”men var är nappjäveln?!” med en uppsyn som om jag vore nära inläggning på en sluten psykiatrisk avdelning. Min älskade dotter hjälpte mig att leta, helt oombedd. Till slut hittade vi den, framför spegeln. I sonens mun. Och vi kom iväg till förskolan. Och dottern var glad.

Jag får så sjukt dåligt samvete dessa dagar. Jag kan inte gärna säga att jag är trött och blir arg för att jag är stressad nu. Och att jag har ont i magen för att jag har lite mycket att tänka på. Och att jag har lite mycket att tänka på för att det är så i livet ibland. Att det är mycket att fixa med inför en flytt. Att jag är orolig inför flytten när jag tänker på att hon ska byta förskola och kommer hon att få nya vänner där? Vänner som hon tycker lika mycket om som de vänner hon har nu? Som är lika fina som de vänner hon redan har?!

Istället ber om ursäkt till dottern och säger att jag är trött och att det är därför som jag blir arg. Att jag inte vill bli arg på henne och att det inte är hennes fel. Att jag älskar henne. Men ändå. Detta dåliga samvete som man aldrig kommer ifrån. Jävla skitmorgon.

Annonser

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s