Kan du säga rumpa?

Vardagen i nya hemmet fortsätter. Dottern är nu inskolad på nya förskolan. Hon är jättenöjd. Jag är inte jätteimponerad av verksamheten så här långt, men jag är inte omöjlig. Så länge hon trivs får jag helt enkelt bita ihop. Det kan bara bli bättre härifrån och så vidare. Den här veckan är hon där själv vilket gått utan problem. Varje dag under inskolningen frågade hon mig om jag inte skulle gå därifrån nån gång. Min stora tjej!

Hon håller på att lära lillebror lite nya ord. Än så länge säger han tack, titta, tittut och storasysters namn. Han säger förvisso mamma och pappa också, men inte direkt åt oss. Nu var det alltså dags att utöka ordförrådet. Jag hörde henne säga Kan du säga rumpa? Ruuuuumpa. Ruuuuuuuuumpa? följt av hysteriskt skratt från dem båda. Det bådar gott.

För att liva upp tillvaron ytterligare lite gick jag och sonen iväg till öppna förskolan här i krokarna. Jag tänkte att både han och jag kan behövas lite umgänge här med tanke på att majoriteten av mina föräldralediga vänner befinner sig söder om stan. Det var långt över förväntan! Inte ett enda barn som kaskadkräktes eller tokhostade (något jag sett på öf tidigare). Sonen var road så länge jag satt på golvet inom behörigt avstånd. Övriga föräldrar var trevliga och så även personalen. Det blir en repris på den.

20140121-130337.jpg Klart man behöver ett svärd på barnvagnen. Man vet aldrig vem man stöter på under en promenad menar jag.

Fördelen med att bo i hus

Vi har flyttat till ett område som skiljer sig rätt mycket mot det område vi bodde i tidigare. På gott och ont. Just nu är det väldigt mycket med Aspudden som jag saknar – närheten till söder, alla människor (kända som okända) som rörde sig utomhus, vinterviken, caféerna, vännerna, förskolan…listan kan göras lång. Samtidigt var det inte ett alternativ att bo kvar i den lägenhet vi hade.

Visst trivs vi här med, men det är inte ”vårt” område än. Det tar ett tag att bo in sig. Särskilt när man flyttar till ett villaområde, kan jag tänka mig.

Nåväl, dagen donandes med småsaker. Jag är vansinnigt uttråkad eftersom att maken spenderar dagen på jobbet och jag själv har ingen riktig ork att utföra storslagna utflykter på egen hand just idag. Strax ska vi dock ta en promenad för att handla lördagsgodis. Men först ska jag lyssna på musik på SJUKT hög volym och dansa utav bara rackarns. Jag lär inte störa grannarna. Det är en av de stora fördelarna med att bo i hus.

20140118-130409.jpg Sonen har dragit fram dammsugaren till mig. Han sitter bredvid och pratar med den.

Känner du som jag när du ser det här?

Det här är vårt städskåp. Rafflande va?

20140114-151351.jpg Här spenderar jag en hel del tid varje dag. Inte för att jag älskar att städa eller för att jag ägnar särskilt mycket tid åt det. Nej, här hänger jag för att sonen älskar städskåpet.

Han kan vara oerhört missnöjd tills man närmar sig skåpet. Då öppnar han dörren, slutar gnälla, plockar ut nappen och börjar prata. Oavbrutet. Han sträcker sig efter dammsugarslangen och drar lite i den. Pratar med den. Lyfter upp en behållare med rengöringsmedel och studerar den ingående. Och så pratar han med den.

Han vill dock inte göra detta själv. Nej han är inte helt övertygad om att det inte är lite farligt det som finns där inne. Så här sitter vi. Och tittar på dammsugaren. Och dricker kaffe.

20140114-152051.jpg Idag fick dammsugaren komma ut ur skåpet. Jag funderar på om jag ska ta bort riskornen som jag ser under köksbordet i detta nu.

Parkhyfs

Jag anser mig vara en rätt normalt social varelse. Jag småpratar gärna med människor jag inte känner. Man behöver inte bli bästa kompisar och byta vänskapsarmband, men vardagen blir onekligen så mycket trevligare om man kommunicerar med omgivningen. Och som föräldraledig är det dessutom ett sätt att få kontakt med andra vuxna.

När man är hemma med små barn spenderar man sin beskärda del tid hängandes i en och annan lekpark. Ibland går man kanske till öppna förskolan. Går till en 4H-gård. Besöker lekland. Vad vet jag. Man gör helt enkelt saker för att stimulera barnet och för att inte förgås av tristess i hemmet. (Det sistnämnda kanske mest gäller mig själv). På dessa ställen möter man andra småbarnsföräldrar. Och småpratar. Inget konstigt med det. I alla fall var det det jag trodde att man gjorde på dessa ställen. Dessa ställen där småbarnsföräldrar samlas. Men så flyttade vi till förorten.

Om man är två sällskap som befinner sig i en lekpark av överblickbar storlek så HÄLSAR man väl på varandra när man möts. Eller? Är det bara jag som anser att det är fullt normalt och dessutom tillhör vanligt hyfs att hälsa på folk i sådana sammanhang? HALLÅ?! Jag förstår inte vad det är med människor. Vi behöver som sagt inte bli BFF. Bara HÄLSA! Ska det vara så jävla svårt?

Idag hängde vi i en lekpark – jag och båda barnen. Det kommer en kvinna med sitt barn för att använda gungan bredvid. Jag säger hej. Hon tittar ner i backen. Hennes barn pratar inte men jag hejar på barnet och ler. Barnet ler (HURRA, det finns hopp!). Jag fortsätter att prata med mina barn. Min dotter börjar berätta för kvinnan om sin bästa kompis (som hon själv benämner honom). Hon berättar om hur de träffat på en katt och att katten inte sprang iväg. Nej den satt kvar så att de fick klappa den. Och de var så snälla, så snälla med katten. Sen berättar hon att det är hennes pulka som ligger bredvid henne på marken. Den är ny. Den gamla pulkan försvann från förskolan. Kvinnan lyfter upp barnet ur gungan (förvisso med all rätt då barnet börjat ledsna) och går vidare till en klätterställning. Dottern fortsätter (nu med högre röst) att berätta om hur hon brukar leka med sin lillebror. Kvinnan går vidare. Jag förklarar för dottern att kvinnan nog har mycket vax i öronen.

Nej jag förväntar mig inte att andra människor ska älska mina barn. De behöver inte ens gilla mina barn. Men om man tycker att det är så fruktansvärt att ens behöva se ett barn kan man väl strunta i att besöka platser där det kan tänkas finnas barn. Alternativt kan man nicka och le. Typ så. Jag hade nöjt mig med ett hej.

Nu var det här förvisso en situation som mer rörde mitt barn än mig, men jag kan meddela att folk knappt hälsar överhuvudtaget i lekparkerna. Så jag kommer som ett ufo och tvångshälsar på folk. Och det kommer jag att fortsätta med.

Vardag i sikte

På onsdag börjar vardagen igen. Då ska dottern skolas in på nya förskolan. Det är med mycket blandade känslor från mitt håll. Och det handlar enbart om min föreställning om just denna förskola. Men jag har bestämt mig för att gå in i det med öppna sinnen. Ja eller nåt liknande i vart fall. Dottern är helpeppad och det är väl huvudsaken. Dessutom behöver hon få umgås med jämnåriga och inte bara familjen. Under hela flyttkarusellen har vardagen vart rätt hattig. Så det ska onekligen bli skönt att komma in i vår nya vardag.

Det går dock ingen nöd på oss. Inte idag i vart fall, när solen visat sig och det ligger snö på marken. Jag har skjutit min miljöångest åt sidan, tagit med barn och pulkor ut och låtsats att det inte är det minsta knas med vädret.

20140113-164538.jpg Jag har inte ens behövt dra pulkan själv idag.

Nej någon rätt till sin egna kropp har man tydligen inte, som kvinna.

Jag pratar mycket med dottern om rätten till sin egen kropp. Om gränser. Att nej betyder nej i alla lägen. Att ingen får röra henne om hon inte vill. Hon måste inte kramas. Inte ens familj som hon inte träffat på länge. Det är viktigt att hon vet det. Vi pratar om det nu och vi kommer att fortsätta att prata om det. För det behövs.

På sista tiden har jag dock börjat tvivla på detta. Inte på om jag borde prata med dottern, men på om jag verkligen har rätt. Det känns helt enkelt som att jag hycklar när jag predikar om detta nej inför dottern. För kvinnor har inte rätten till sin egna kropp. Inte enligt rättsväsendet som gång på gång friar män från våldtäktsanklagelser, där det för gemene man känns självklart att det är just en våldtäkt. Så hur i hela helvetet ska man göra då? Att säga nej räcker tydligen inte.