Parkhyfs

Jag anser mig vara en rätt normalt social varelse. Jag småpratar gärna med människor jag inte känner. Man behöver inte bli bästa kompisar och byta vänskapsarmband, men vardagen blir onekligen så mycket trevligare om man kommunicerar med omgivningen. Och som föräldraledig är det dessutom ett sätt att få kontakt med andra vuxna.

När man är hemma med små barn spenderar man sin beskärda del tid hängandes i en och annan lekpark. Ibland går man kanske till öppna förskolan. Går till en 4H-gård. Besöker lekland. Vad vet jag. Man gör helt enkelt saker för att stimulera barnet och för att inte förgås av tristess i hemmet. (Det sistnämnda kanske mest gäller mig själv). På dessa ställen möter man andra småbarnsföräldrar. Och småpratar. Inget konstigt med det. I alla fall var det det jag trodde att man gjorde på dessa ställen. Dessa ställen där småbarnsföräldrar samlas. Men så flyttade vi till förorten.

Om man är två sällskap som befinner sig i en lekpark av överblickbar storlek så HÄLSAR man väl på varandra när man möts. Eller? Är det bara jag som anser att det är fullt normalt och dessutom tillhör vanligt hyfs att hälsa på folk i sådana sammanhang? HALLÅ?! Jag förstår inte vad det är med människor. Vi behöver som sagt inte bli BFF. Bara HÄLSA! Ska det vara så jävla svårt?

Idag hängde vi i en lekpark – jag och båda barnen. Det kommer en kvinna med sitt barn för att använda gungan bredvid. Jag säger hej. Hon tittar ner i backen. Hennes barn pratar inte men jag hejar på barnet och ler. Barnet ler (HURRA, det finns hopp!). Jag fortsätter att prata med mina barn. Min dotter börjar berätta för kvinnan om sin bästa kompis (som hon själv benämner honom). Hon berättar om hur de träffat på en katt och att katten inte sprang iväg. Nej den satt kvar så att de fick klappa den. Och de var så snälla, så snälla med katten. Sen berättar hon att det är hennes pulka som ligger bredvid henne på marken. Den är ny. Den gamla pulkan försvann från förskolan. Kvinnan lyfter upp barnet ur gungan (förvisso med all rätt då barnet börjat ledsna) och går vidare till en klätterställning. Dottern fortsätter (nu med högre röst) att berätta om hur hon brukar leka med sin lillebror. Kvinnan går vidare. Jag förklarar för dottern att kvinnan nog har mycket vax i öronen.

Nej jag förväntar mig inte att andra människor ska älska mina barn. De behöver inte ens gilla mina barn. Men om man tycker att det är så fruktansvärt att ens behöva se ett barn kan man väl strunta i att besöka platser där det kan tänkas finnas barn. Alternativt kan man nicka och le. Typ så. Jag hade nöjt mig med ett hej.

Nu var det här förvisso en situation som mer rörde mitt barn än mig, men jag kan meddela att folk knappt hälsar överhuvudtaget i lekparkerna. Så jag kommer som ett ufo och tvångshälsar på folk. Och det kommer jag att fortsätta med.

Annonser

2 thoughts on “Parkhyfs

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s