There are no winners in this war

Nätterna. Jag känner en hatkärlek inför nätterna numera. Jag fullkomligt älskar att sova om nätterna och hatar motsatsen. Särskilt när den bristande sömnen inte är självförvållad.

Inatt runt klockan tre låg jag vaken på de trettio centimeter säng som tilldelats mig. Bakom mig låg mitt stora barn. Mysigt förvisso att hon vill ligga nära, men jag gillar att ha aningen mer sängplats att förvalta än så. Framför mig låg det främsta objektet för min sömnlöshet den senaste veckan, i sin spjälsäng. Han håller på att få fyra tänder vilket betyder att han har ont (såklart!) och sover dåligt. Det blir många instoppning av napp, klappande och en hel del stoppa om. Och så en flaska välling mitt i allt.

Och här låg jag alltså vaken och kände mig bitter. Bitterheten kom ifrån att det var just jag som var vaken och inte min man. Han sov gott på sin betydligt bättre tilltagna del av sängen. Men varför så bitter? Jag är trots allt den som är föräldraledig och borde således ta merparten av nätterna. Och så långt är jag med. Men det här handlar inte om någon logik. Det här är krig! Det här kriget handlar om att roffa åt sig så många timmar sömn som möjligt. Vare extra minut av sömn räknas. Och ingen av oss kommer någonsin känna att vi vunnit kriget, för vi är båda lika trötta. Jag för att jag tar merparten av nätterna och maken för att han såklart också störs av sonens bökande och därefter spenderar långa dagar på jobbet.

Snart är det dags för mig att gå tillbaka till jobbet, även om det inte blir riktigt samma jobb som innan. Det ska bli skönt att lämna över det största ansvaret för barnen till maken. Och största ansvaret för nätterna. Fram tills dess ska jag lägga på ett kol i målningen av dotterns rum så att vi får tillgång till en extra säng igen.

Annonser