Den där bilen

Vår bil, som går under namnen Silverpilen, Silfverpilen (när vi försöker vara lite fina i kanten) samt Gamla Bettan, är en trogen följeslagare sedan den kom in i vårt liv. Och framför allt sedan vi flyttade till förorten. Den har hjälpt oss genom otaliga storhandlingar, skjutsar till olika helgaktiviteter och hem till vänner som inte råkar bo just i vår del av staden. Och visst är det en lyx att ha bil, även om bilen i sig inte är lyxig. För det är den inte.

Man kan säga att gamla Silverpilen sticker ut i vårt kvarter. Här trängs nyaste bilarna med nyare bilar (be mig inte nämna några märken – sånt är jag totalt ointresserad av). Allt medan vår bil har några år på nacken. Den är rätt rostig också. Men den går fint. Fram tills för ett par veckor sedan när det plötsligt small till och den inte alls gick att smyga fram längs villakvarteren. Sedan den dagen har vår bil blivit mer uppmärksammad än de fina bilarna i området.

I väntan på att kunna ta oss till verkstan har vi inte använt bilen mer än i nödfall. Och härom morgonen var det tydligen nödfall. I alla fall om jag ska tro det meddelande min man skickade till mig om att jag var tvungen att ta bilen hem från förskolan efter hämtning av barnen då den fått följa med på morgonkvisten. Så efter hämtning av barnen skulle vi ta bilen hem, trötta och hungriga.

Jag ser snabbt att bilen står parkerad fasligt nära en stor häck. Så pass nära att det inte går att komma in på den sidan av bilen. ”Den sidan av bilen” är den sidan av bilen där sonen har sin stol. Gatan i sig är så smal att det inte går att flytta bilen utan att blockera hela vägen. Så istället sätter jag mig i dotterns bilstol och försöker sätta fast sonen i hans stol, allt medan jag sitter dubbelvikt och han själv alltmer högljutt frågar efter nappen (som självklart inte går att finna). Då påtalar dottern, som står på gatan utanför bilen, att det kommer en bil. Lätt stressad ber jag henne att komma in i baksätet och stänga dörren. Så sitter vi alla tre inklämda i baksätet – jag i dotterns bilstol – medan den fina bilen passerar oss. När jag sedan ska öppna bildörren slår det mig att vi har barnlås på bakdörrarna. Vi kommer således inte ut den vägen. Sonen skriker nu efter nappen. Jag överväger att själv klättra till framsätet men inser snabbt att det är bättre att skicka fram dottern för att rädda oss ur bilen. Hon är inte sen att haka på förslaget, som innebär att hon med skor på får klättra runt i bilen. Det är bara det att när hon väl tagit sig till förarsätet lyckas hon sätta handen på tutan som ilsket börjar signalera. Sonen tystnar. Dottern förstår inte var det är som låter. Jag börjar skratta hysteriskt. Dottern följer därefter mina instruktioner och tar sig ut genom dörren på förarsidan och släpper ut mig från baksätet. Dottern spänns fast och jag sätter mig bakom ratten, sätter i nyckeln och startar bilen med en smäll. Vi åker allt annat än diskret hemåt genom villakvarteren.

En liten tur till verkstan ett par dar senare visar att själva avgassystemet gått av på mitten. Rostigt och dant är det tydligen. Hela skiten behöver bytas ut. Men nu spinner den åter som en snart 20 år gammal, härdad katt.

Annonser

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s