Koala-mamma redo att signa ut

Dag tre som koala-mamma börjar ta ut sin rätt. Till en början kände jag mig själv krasslig så då gick det bra. Jag och minstingen låg tillsammans på soffan en hel dag. Vi växlade mellan att sova och kolla igenom barnkanalens utbud. Dag två var även dottern hemma, med misstänkt magsjuka (som dock visade sig vara falskt larm). Det var inte en lika laid back dag så att säga. Dottern var som en duracellkanin hela dagen vilket gifte sig dåligt med min och sonens tröttma. Sonen hade dessutom fortsatt hög feber och ville vara närmre än man kan komma så jag räckte liksom inte till nånstans. Men vi överlevde. Mycket tack vare att jag gick med på dotterns önskan om att baka muffins. Man mår liksom alltid lite bättre om man får sleva i sig lite (det känns bättre om jag skriver lite, men det kanske inte är helt sant) chokladmuffinsmet.

Även idag är båda barnen hemma, men nu för att det är så många pedagoger som blivit sjuka på förskolan att det inte kändes riktigt schysst att skicka dit stora när jag ändå är hemma. Minstingen är pigg även han (trots lite snorande och hostande) och ställde till med en scen värdig vilken dramatenuppsättning som helst när det var dags för middagsvilan. Nu börjar jag känna att det vore trevligt med lite vuxentid. På egen hand. Och med det sagt får maken ta över det här med VAB imorgon så att jag får gå till jobbet för lite lugn och ro.

IMG_2121.JPG

Snoppar och snippor

Jag tycker att det är viktigt att mina barn har ord för sitt kön. Inte att kön i sig är viktigt – alltså huruvida de är flickor eller pojkar – men de ska veta vad det heter, på samma sätt som de har namn för sina övriga kroppsdelar. Det underlättar dessutom väldigt när barnet ska beskriva obehag eller smärta. Jag menar, det är en viss skillnad mellan att ha ont i rumpan eller i snippan. Och det är bra att kunna skilja på snopp och pung. Man behöver kanske inte gå in på detaljnivå redan från början men lite grundkunskaper brukar sitta fint. Nu är båda mina barn så pass stora och har rätt bra koll vid det här laget. I alla fall för det mesta.

Idag vid frukostbordet gick vi från att sjunga ”huvud, axlar, knän och tår” till att prata om snippor och snoppar.
Dottern – Men jag har en snippa!
Jag – Ja.
Sonen – Jag ha nopp!
Jag – Ja.
Sonen – Mamma ingen nopp!
Jag – Nej mamma har ingen snopp.
Sonen – Mamma nippa!
Jag – Ja mamma har en snippa.
Sonen – Pappa ingen nopp!
Jag – Jaså?
Sonen – Pappa nippa!
Dottern – Pappa har sniiiiiiiiippa!! (Skrattar hysteriskt)
Jag – Nja, jag är ganska säker på att pappa har en snopp.
Sonen – Nej.
Jag – Nähä.

Ge mig lite sol!

Alltså detta mörker håller på att ta knäcken på mig. Jag går runt och är konstant trött och känner mig håglös. Allt är så jäkla grått. Jag hörde rykten om att solen visade sig en stund igår, men det var i samma stund som jag sov med sonen.

Idag är det inte bara grått – sonen har fått feber efter en veckas lättare förkylning. Så jag brottas med det grådassiga vädret samtidigt som jag har en liten koala fäst vid mig. Men jag ska inte gnälla. Vi ligger på soffan och lyssnar på musik som JAG valt. Det händer inte varje dag. Lite glögg på det här så ska vi nog ta oss igenom även denna dag. Samt bildgoogling av ”sol värme paradis” och ”vinter sol”.

Ett frukostlöst stycke människa

När man blir av med sin frukost blir man lätt lite trött. Kanske lite vresig också om det vill sig illa. Imorse ville sonen gärna stoppa i sig merparten av min frukost. Inte för att han själv inte fått något att äta. Nej, han hade både druckit välling och ätit en macka innan jag ens hunnit fundera över vad jag själv skulle äta. Men jag fick i mig lite kaffe i alla fall. Och det kändes som en bra grund innan en tur till lekparken.

Väl i parken lektes det oavbrutet medan jag stod bredvid som en småtrött åskådare. Det lektes hej vilt och inget barn hade det minsta intresse av att gå hem och äta lunch. Till sist utbrast jag ”Nu går vi! Jag måste få äta NÅNTING idag i alla fall!”. Då räckte dottern en halv banan till mig med orden ”Här mamma, jag hör att du behöver få i dig nåt.”. Med de orden gick vi hem.

IMG_2078.JPG En vän mor som inte bara blev av med sin frukost utan även båda sina mössor.

De skulle haft kuddar!

Av någon anledning pratade dottern krig igår vid nattning. Jag kommer inte ihåg hur vi kom in på det eller vad vi sa till en början, men plötsligt utbrister hon entusiastiskt ”Ja, krig! Det vill jag ha!”. Jag kände att här har vi nog brustit lite i informationen till dottern och att det kanske är läge att utveckla det hela lite.

Jag – Fast du, krig vill vi ju verkligen inte ha. Människor slåss och dödar varandra och tvingas fly för sina liv.
Dottern – Jaha (ser fundersam ut).
Jag – Ja, du vet ju att både pappa, farmor och farfar och…(räknar här upp en hel radda människor hon känner)…var tvugna att fly från landet de bodde i när det blev krig.
Dottern – Mmm…
Jag – Vi ska vara jätteglada att vi bor i ett land där det inte är krig.

Dottern funderar en stund. Så skiner hon plötsligt upp.

Dottern – De skulle haft kuddar mamma! Om de hade haft kuddkrig hade ingen dött!
Jag – Ja det har du ju rätt i.

Så var krigsdiskussionen över för dagen. Och om jag frågat henne istället för att börja berätta hade jag insett att det var kuddkrig hon pratade om hela tiden.

Saker man hör sig själv säga

Jag är lyckligt förskonad från de flesta lämningar på förskolan. Det är av rent schematekniska skäl då jag böjar så pass tidigt på morgonen att förskolan inte har öppnat än när jag skulle behöva lämna. Tack och lov är vi ju två föräldrar som hjälps åt, annars skulle jag behöva byta jobb. Idag är dock den andra föräldern på tjänsteresa och det är upp till mig att ordna både lämning, jobb och hämtning. Så jag har fått ta delvis föräldraledigt idag för att det ska fungera.

Morgonen gick förvånansvärt smidigt. Barnen höll sams, klädde på sig utan bråk, höll mig sällskap när jag duschade genom att ställa frågor till mig oavbrutet och åt frukost hyfsat snabbt och kladdfritt. Sen på med kofta och skor och in i bilen för en tur till förskolan (har man ont om tid så har man). Lämna stora barnet på sin avdelning, säga god morgon till pedagogerna och hej då till dottern. Ut genom dörren för att lämna sonen på hans avdelning då jag kommer på att jag lämnat handväskan och en kasse på dotterns avdelning. Jag går in igen och säger till en av pedagogerna som står i hallen att jag glömde handväskan och viktiga papper. ”VITTIGA PAPPEJ!” ropar sonen till pedagogen och nickar, som för att understryka hur viktiga dessa papper är. Så kommer vi ut igen och jag undrar i mitt stilla sinne varför jag sa att jag hade viktiga papper med mig. I kassen fanns nämligen en tom papperssamlare.

IMG_2037.JPG
Nåväl, nu är det bara hämtningen kvar. Ja och jobbet såklart…

Insnöad

Vad gör man när barnet snöar in på ett par vinterskor som kanske inte är de mest praktiska skor världen skådat? Ett par som är lite krångliga att ta på själv? Och som enligt mamman och pappans mening är rätt fula?!

Man köper dem. Med tillägget att hon minsann får ta på sig dem själv varje dag. Samt att vi inte köper några nya vinterskor om hon ledsnar på dem. Och så bannar man sig själv för att man åter igen köper vinterskor när det redan är kallt ute och klockan dessutom är efter 18. Detta istället för att i lugn och ro (och utan barn) handla skor i augusti som kan provas i lugn och ro hemma.

IMG_1971.JPG Nåväl, vi gläds åt att sonen gick med på att ta på sig ett par rekorderliga vinterskor i en mer förlåtande färg.