Gott nytt år och sånt

Vi firar in det nya året med familjen. Alla syskonbarnen är samlade och lever rövare så det står härliga till. Jag har till och med sminkat mig kvällen till ära. Och vad får man för det? Min syster visar deras bröllopsvideo och jag fick plötsligt ränder under ögonen. Men det är lugnt. Nyårsnaglarna är i alla fall på plats.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2706.jpg Så med det sagt – Gott nytt år vänner!

Annonser

Jakten på golv och spolade isbanor

Även om temperaturen vart långt under nollstrecket här i norr är det ont om spolade isbanor utomhus. I alla fall nära där vi är. Sen har vi haft så mycket för oss att vi inte riktigt haft tid att leta efter en isbana. Så dottern har fortfarande inte fått testa sina nya skridskor. Men imorgon är det dags!

Istället för att åka skridskor har vi umgåtts med vänner och letat efter golv till källaren. Gällande det sistnämnda är vi nästan i hamn. Vi är överens om hur många stavar som är intressant, träslag samt hur det ska vara behandlat. Vi är med andra ord på rätt väg.

Det enda bakslaget vi haft (ja förutom min bristfälliga syn) är att en i sällskapet ligger däckad i migrän. Ja och att min mamma råkade se ett avsnitt av ”family guy” och därefter undrade var världen egentligen är på väg. Imorgon hoppas vi på piggare migränisar samt att chocken lagt sig för min mor.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2678.jpg Sonen på ett av stadens byggvaruhus. Han konstaterade att han ”måste köpa en matta!” och hade därefter stora svårigheter att lämna tillbaka den mattbit han valt ut. Det var det där med humöret hos tvååringar.

Och på den tredje dagen tvättade hon sig

När man går på halvfart och utetemperaturen sjunker ned mot 20 minus under dagen är jag inte den första att hoppa in i duschen. Inte om jag ska ut i friska luften i vart fall. Nej då behåller jag gärna varenda lilla gnutta fett som kan tänkas finnas på huden. Men nån gräns har även jag. Eller i alla fall min syster.

Idag påbörjades det tredje dygnet utan dusch. Min syster meddelade mig med bestämd röst att om jag inte ens tvagat ”de mest utsatta kroppsdelarna” var det hög tid nu. Så jag hoppade snällt in i duschen. Sedan drog jag på mina nyinköpta mjukisbyxor och var således redo för en ny dag.

Det låga tempot beror på frånvaro av förbättring av synen. Och den dåliga synen gör mig trött och ger mig huvudvärk. Efter att ha konsulterat en ögonläkare fick jag veta att synnedsättningen kan hålla i sig upp till en månad. Tydligen är det helt ok så länge det inte börjar göra ont igen eller om det blir rött. Och det ska så sakteligen bli bättre. Så en månad till av skitsyn alltså. Skoj!

Jakten på ett underställ

Ett dygn efter ankomst till min födelseort kände jag stunden var kommen att skaffa en landskapsdräkt – underställ! Det är inte så att jag inte äger ett underställ sedan tidigare, men det gamla är dels kvar i Stockholm och dels utslitet. Så det var liksom hög tid att byta ut det mot en bättre fungerande variant.

Laddad till tänderna tog jag en promenad i 17 graders kyla och strålande sol in mot citykärnan. Väl inne i en butik stannade jag framför ett ställ med underställ och kunde snabbt konstatera att jag inte kunde läsa vad som stod på förpackningarna. Jag kan inte påstå att synen på mitt vänstra öga blivit bättre sedan gårdagens besök till primärvårdsjouren. Så jag var glad när ett butiksbiträde kom fram och erbjöd sin hjälp – på så vis kom jag ifrån butiken med både tröja och byxor.

Vägen hem betraktade jag vinterlandskapet och kunde snabbt konstatera att det är vackert även genom min dimmiga lins.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2628.jpg Typ så här. Jag hann också tänka att det är en himla tur att jag känner den här stan så pass bra att jag hittar rätt väg i blindo.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2637.jpg Och här har vi nya understället – nederdel i dammodell och överdel i herrmodell. Allt för att jag avskyr för korta tröjor (som dammodellerna alltför ofta är). Här hade en selfiepinne kommit väl till pass. Det är ju stört omöjligt att få med hela sig själv på bild om man inte har en arm på 1,5 meter.

Ögonhistotien fortsätter

Imorse lämnade vi svärföräldrarna och åkte mot mina föräldrar. Ny stad, nya akutmottagningar tänkte jag och bestämde mig för att ta en tur till primärvårdsjouren. Ögat gör förvisso inte ont längre, men jag ser inget på det rispade ögat. Eller nu tog jag i…nånting ser jag ju. Men inte en endaste kontur. Så efter att ha konsulterat 1177 (och dessförinnan läkare i min närhet så att jag inte skulle få bannor av 1177) bar det av.

Man kan säga att de har ett intressant system här. Först vänta en timme på att träffa en sjuksköterska (utan att gå via nån reception). Sen en bedömning och ett ”Ingen syn säger du…har du läst på 1177 vad det står där?”. Jo tack, men det gjorde mig inte klokare. Det är liksom därför jag söker mig vidare. Sen ett konstaterande från sjuksköterskan att det är lång väntetid idag. Tack, det förstår jag också. Sen fick jag fylla i ett olycksfallsformulär. Den här biten var intressant. Frågor som ”Var skedde olyckan?”, ”Beskriv med egna ord hur olyckan gick till (rita gärna en skiss)” samt ”Vad hade du kunnat göra för att förhindra skadan?” skulle besvaras. Och det gjorde jag såklart.

Därefter blev det en lång väntan i ett väntrum. Jag hade turen att få sitta framför en TV så jag hade åtminstone underhållning. Suddig sådan dock. Och intill mig satt en man och väste ”ja jävlar” och ”men va faaaan” stup i kvarten. Han tycktes inte road av vare sig väntetiden, idols 10-års jubileum eller ”så ska det låta”s återförening på TV4.

Nåväl, efter ett års väntan på läkaren kunde denne konstatera att jag har små knottror på hornhinnan, där rispan tidigare var, och att det är därför jag inte ser ordentligt. Så nu blir det ögonsalva med antibiotika i tre dagar och sen är saken biff sägs det.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2524.jpg Så här såg jag ut i förrgår. Nu är jag tack och lov inte lika svullen och kan utan problem öppna ögat. Man får glädjas åt det lilla.

Vackert, som sagt, det här Norrland

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2565.jpg Vi har kört längs snöklädda vägar.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2564.jpg Förbi huset där min mormor bodde, och där min mamma växte upp.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2570.jpg Myst med katter och åkt pulka.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2578.jpg Tittat ut över snöklädda vidder.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2582.jpg Åkt lite spark.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2580.jpg Hoppat i snön (inte jag dock – jag gick in med en frusen och trött tvååring).

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2584.jpg Så har vi tittat på fågelmaten och väntat på att det skulle komma några fåglar.

Juldasgmys

Tänk att det är vinter här, på riktigt! 15 grader kallt och en massa snö – precis som det ska vara. Det är liksom så där idylliskt juligt ute. Vi roar oss med att äta gott och trevligt umgänge.

Tyvärr verkar jag ha fått ögoninflammation på båda ögonen, så förutom den dimmiga syn och ömheten jag redan hade på det skadade ögat skaver det nu i båda ögonen. Men det kanske inte är så oväntat med tanke på att jag är rejält förkyld. Alla uppesittarkvällar med film och mys har således fått stå tillbaka till förmån för mycket tidiga kvällar för min del.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f63/41540758/files/2014/12/img_2532.jpg En kort tur till lekparken igår innan ögonen behövde vila igen.