Att anta en utmaning

Jag bad min man att ta hem min cykel från pendelststionen igår kväll, vilket han gjorde. Det snöade som bekant ymnigt ute och när han kom hem frågade jag om det gått bra att cykla. Han förklarade då att det inte gått att cykla eftersom att det var för mycket snö på vägarna. Och DÄR kände jag att utmaningen var antagen.

Det har fortsatt att snöa under hela natten och nu på morgonen var vägarna täckta av ett decimetertjockt snötäcke. Vackert! Jag tog fram min cykel (utan vinterdäck bör tilläggas) och började cykla fram längs vår gata – inga problem. Vägen hade plogats nån gång under natten, så trots snön var underlaget jämnt.

Jag svängde av inpå vägen som tar mig till pendelstationen. Där var det inte plogat under natten. Så förutom snön var det spårigt och jäkligt därunder. Som gjort för att halka. Men, tänkte jag, med all snö på marken landar jag mjukt vid ett fall. Dessutom går det inte att komma upp i några större hastigheter en dag som denna.

Halkandes tog jag mig upp för den första backen. Bakdäcket hade svårt att få fäste så jag vinglade rejält. Och det gick inte snabbt. Men jag höll mig uppe. Det blir ju lite av en sport att inte sätta ned foten i marken. Det kan inte ha sett riktigt klokt ut. Väl uppe på krönet var det några meters fin cykling innan spårigheten blev för mycket även för mig. Jag fick liksom ta emot mig med vänster fot och sparka till för att inte åka omkull. Åter igen – det kan inte ha sett klokt ut.

Sen var det bara nedförsbacken kvar. Med ett brett leende plöjde jag igenom snön, utan att ramla. Lite småhalkande bara. Triumferande låste jag därefter fast min cykel vid pendelstationen. Vaddå ”det gick inte att cykla”?! Det gick ju hur bra som helst!

Nu återstår bara frågan hur jag ska få hem cykeln igen. Jag hämtar nämligen på förskolan idag och kommer då att ta bilen hem. Och jag misstänker att min man inte är så sugen på att leda cykeln hem ikväll igen.

Annonser

Den däringa källaren

Det händer saker här hemma. Källaren börjar sakta men säkert anta en form som efterliknar vårt mål. Målet är att få till ett funktionellt och mysigt TV/lekrum samt ett kontor/gästrum. När vi flyttade in stoltserade huset med en rekorderlig sportstuga. Det var furuklädda golv och väggar. Och taket var en betsad, mörk historia. Det luktade väldigt mycket källare i det eftersatta (och tämligen odränerade) utrymmet. Men vi såg potential, som det så fint heter när man fäster sig vid renoveringsobjekt (vilket det här huset i stort inte är, även om källaren ligger bra till i just den kategorin).

Nåväl. Efter att ha ägnat föregående påskhelg med att riva ut både väggar, golv och tak har det inte här särskilt mycket förrän i november. Då började det spacklas och putsas och slipas och borras och rivas ännu mer så det stod härliga till. Och nu är alltså golvet på plats. Halleluja! Jag ser ljuset. Inom en relativt snar framtid kommer alltså källaren vara redo för att vi flyttar ner. Det är väldigt välkommet.

2015/01/img_3026.jpg Så här så källaren ut i prospektet. Jag har tömt mobilen på alla bilder från 2014 så det är ont om egna källarbilder. Det här är alltså en photoshoppad variant av vår källare.

2015/01/img_2984.jpg Och så här ser det ut idag. En bra bit på väg med andra ord!

Nu väntar jag på leverans av våra källarfönster. De skulle kommit redan för en vecka sedan men då hade DHL slarvat bort vår 140-kilos pall. Lätt hänt antar jag.

Skupp i örat

Dotterns ena öra har bråkat med henne sedan en bit före jul. Först en liten öroninflammation, sen vaxpropp. Och det ömmar fortfarande. Igår vid hämtning berättade en av pedagogerna att dottern klagar på att hon har ett ”skupp i örat”. Och de däringa skuppen ska man ta på allvar. Skupp är allvarliga grejer, det har man ju hört.

Så idag ska en av läkarna på vårdcentralen titta in i örat och se om det finns några skupp där. För egen del vill jag veta om det är läge för ny proppbehandling eller om jag bara ska låta det stackars örat vara.

Fram tills dess ska vi fortsätta med att rita tjejer med långa flätor och coola klänningar.

2015/01/img_2910.jpg

Gårdagens projekt i två akter

Den där källaren vi har, den har senaste månaderna sakta men säkert börjat anta en mer sansad form. Nu har vi inte längre betonggolv och kala väggar. Nej, nu har vi spånskivor på det ventilerade golvet, där det inom en snar framtid kommer ligga trägolv. Och väggarna kommer snart målas, fönster kommer bytas ut, dörrar kommer sättas upp, lister och annat jox ska på plats…ja ni fattar. Fint kommer det att bli! Mer om det en annan dag.

Men det är en bit kvar. Och mitt i allt detta kände jag att det var hög tid att sanera delar av källaren från byggdamm. Inte för att det kommer att vara dammfritt framöver, men tvättstugan och pannrummet behövde en rejäl tvätt. Och de 15 flyttlådor som stått och samlat byggdamm väntade på att packas upp, eller åtminstone flyttas över till lite renare lådor.

Jag tog mig an det skitiga arbetet i två akter, med en paus på mitten för trevligt umgänge med goda vänner. Ett tag kändes det som att det bara blev värre där nere. Men till slut började jag se ljuset! Numera ser man vad som förvaras i hyllorna i pannrummet. Och man kan plötsligt hänga tvätt i tvättstugan. Hurra!!

2015/01/img_2886.jpg En samling tomma flyttlådor och säckar med kläder, skor och leksaker som ska till Erikshjälpen. Här i före detta sportstugan.

2015/01/img_2888.jpg Typ här skådades ljuset – på god väg!

Till de som ville bli mina vänner

Jag bytte profilbild på Facebook härom veckan. Inga konstigheter. Jag hittade en selfie i mobilen där jag var både sminkad och hade tvättat håret. Det händer inte varje dag.

2015/01/img_2269.jpg Inom loppet av en vecka trillade det in tre vänförfrågningar från okända (rätt unga av bilderna att döma) män. Det händer inte heller varje dag. Och det händer aldrig att jag accepterar vänförfrågningar från okända människor. Men om jag gjort det, tänk så besvikna de hade blivit närde sedan möttes av detta på bloggen.

2015/01/img_2880.png Lite närmare vardagen.