Saker man gör en helt vanlig lördag

Men en småförkyld och småfebrig liten, som dessutom spenderat en hel vecka själv på ny avdelning på förskolan, blir det liksom inte så många knop på en ledig dag. När dessutom maken måste in och jobba sänks ambitionerna ytterligare. Vi hänger med andra ord i soffan idag. 

Jag växlar mellan att kramas medan vi tittar på Pippi och att rita karaktärer ur My little ponys film Rainbow Rocks. Där emellan viker jag tvätt. Men det har helt klart lägst prioritet. 

I förmiddags, när jag och barnen åkte till affären för att handla lunchmat och lördagsgodis, kan det hända att jag köpte ett paket Ben and Jerry’s. Det har högst prioritet ikväll för min del. men fram tills dess ska det kramas, bäras och ritas lite till.

Dagens första alster – Twilight Sparkle.

Annonser

Ödmjukhet är mitt andra namn

Det gäller att uppmuntra sig själv i vardagen. Särskilt såna gånger när den där uppmuntran uteblir. Inte för att den kanske var en nödvändighet från början, men man vill ju ha lite extra pepp ibland. Som idag på jobbet.

Jag – Alltså, jag måste säga att det här blev så himla bra!

Läkaren (förväntar sig med all rätt beröm)(med tanke på hur jag la upp det hela) – Ja?

Jag – Ja jag har verkligen lyckats fantastiskt bra med din väntelista!

Läkaren (inte fullt så överväldigad över min bedrift som jag själv var) – Eh, ja…Det var väl bra.

Jag – Ja det må jag säga. Jag är helt fantastisk. 

Läkaren – … 

Jag vill här poängtera att hen inte sa emot mig! Jag tar det som ett tyst medhåll om min fantastiskhet. Med det sagt – nu tar vi helg!

Saker som skiljer sig

Jag var på vift med två vänner igår. Vi åt god mat och gick på bio – en mycket trevlig kväll. Det enda tråkiga var att två av tre upptäckte först när eftertexterna rullade att biostolarna kunde lutas bakåt. Men förutom det var det en toppenkväll som trots min trötthet gjorde mig piggare. 

Vi rörde oss hemåt strax efter 11 och väl framme på pendelstationen, där min cykel stod och väntade på mig, slog det mig – vi bor verkligen i förorten nu! Jag cyklade genom folktomma gator hela vägen hem. På sju minuter såg jag alltså inte en enda människa. Inte en! 

Att komma från ett bostadsområde där det alltid är människor ute (ja förutom klockan 06:30 på en söndag när man är på väg till jobbet) till folktomma gator på kvällarna är lite av en omställning. Och det beror nog mest på att det är främst barnfamiljer och pensionärer som bor här. Folk har helt enkelt annat för sig än att vara ute och ränna så att jag slipper känna mig ensam de få gånger jag är ute efter klockan nio på kvällen. Märkligt. 

Skål!

En femårig som ger råd vid glasögonköp

Det är en oerhört tålmodig femårig som följt mig till både ögonläkare och optiker idag. ”Men sen kan vi väl göra nåt roligt också mamma?” undrade hon nånstans mitt emellan. Så vi handlade med oss nåt gott från närmsta konditori och lyxfikade såhär mitt i veckan. 

Synkontrollen visade som förväntat att jag fått sämre syn sen jag kollade upp det hela sist, för en sisådär fyra år sedan. Och att det var hög tid att nya glas. Och glasögon. Dottern blev eld och lågor när jag sa att det var väl lika bra att bestämma sig för några snygga bågar där och då. Jag orkar inte gå och dra på ett sånt beslut i hundra år. Ofta får man en känsla rätt snabbt när man provar ett par bågar. 

Det visade sig dock rätt snabbt att vi har rätt olika syn på vad som är snyggt. 

”Men mamma, vill du veklingen inte ha de här med blommor på sidorna?!” ”Men knallrosa är asasnyggt!” ”Men de här då? De ser näsan ut som mormors glasögon!”

Jag provade dock alla glasögon som hon höll fram, med en förhoppning att hon skulle underhållas en stund längre. Framåt slutet av den timme det tog för mig att utesluta alla utom två par låg hon på golvet och suckade högljutt. Och när jag väl betalat och skulle gå hade hon satt sig i en fåtölj och ämnade inte gå en millimeter till. 

En piggelin senare satt vi i bilen på väg hem. Och om en och en halv vecka har jag mina nya glasögon! Här är några jag inte valde. 







Hur det stackars ögat mår?

Tackar som frågar! Jag förstår att ni legat sömnlösa av oro över mitt skadade öga. Hur ni gått runt på dagarna med en liten klump i magen och lätt tryck över bröstet. Men nu kan jag lätta all världens oro och ångest.

Idag var jag nämligen på sista kontrollen hos ögonläkaren. Jag har ju vart där några gånger sen i julas. Så pass ofta att jag fått frikort. Jag fick ju dels en rispa på hornhinnan och dels en djupare infektion. Allt för ett litet barnfinger som viftade lite för ivrigt mot sin ömma moder. Men idag blev ögat med beröm godkänt. Jag ser till och med bättre med det skadade ögat än med det ”friska”, hur nu det är möjligt. 

För att fira ska jag vidare till optikern för en synundersökning. Det är äntligen dags att uppdatera mina mycket slitna bågar. Med mig i glädjeyran har jag dottern som behövde få vara hemma från förskolan idag, utan lillebror. 



Det är en glädjens dag

Mycket kan man säga om vår bil, men än så länge har den seglat igenom besiktningen år för år. Det får ändå vara ett gott betyg då den har femton mycket välkörda år på nacken.

Idag var det åter dags – och den gick igenom! Jag blev så glad att jag började stryka med handen över instumentbrädan till besiktningsmannens förvåning. Han förstod liksom inte den ömhet jag känner för vår bil i detta nu. Hurra för silverpilen!

IMG_3435

Om barnen själva får välja

Det här med att knappt få lyssna på den musik man gillar längre är ju sådär halvkul. Men jag har fortfarande mina hörlurar och mobilen på väg till och från jobbet på dagarna. Då är det jag som bestämmer.

Här hemma är det oftast de två kortaste familjemedlemmarna som bestämmer vad vi ska lyssna på. Nu kanske ni undrar varför de inte blir hänvisade till sina egna rum, där de får lyssna på vad helst de önskar. Och det är en befogad undran, som jag kan ge ett enkelt svar på – DET GÅR VÄL INTE ATT DANSA RUNT MATBORDET PÅ SITT EGET RUM, VÄL! Det fattar väl vem som helst.

Så nu lyssnar vi åter på ”kom an kom an pirater med era bomber och granater” och ”Lajki lajki do”. Och när det är dags för ”Flytta på dig” stampar dottern runt bordet och fräser och gormar. Inte för att hon ogillar låten, utan för att hon lever sig in i den och liksom gör upp med alla möjliga människor.

IMG_3421