Älskade ungar

Det är en grå dag idag. Regntunga moln hänger över oss och gör att varken jag eller barnen har någon större lust att gå ut. Strax efter lunch tog vi bilen för att köpa godis och vips var lördagen fulländad för barnen.

Själv är jag seg idag. Den förkylning som kom krypandes i Uppsala är högst närvarande med lätt huvudvärk, halsont, klart reducerad röstkapacitet och nästäppa som följd. Och så tröttheten då. Men på något vis är barnen med på noterna just idag. Och just idag tackar jag högre makter för barnens följsamhet då maken är iväg på vad som verkar vara någon slags vildmarks/sport weekend. 

Jag och sonen har således lekt flygplan – en lek som går ut på att han bygger ett flygplan i vår säng med kuddar och täcken, medan jag ligger bredvid och blundar. Emellanåt vill han ha svar på sina funderingar och jag klämmer sömndrucket ur mig ett ”Mmm”, ”ja” eller ”jaha”. Dottern har roat sig själv och mellan varven fått välja fritt bland utbudet på Netflix. 

Nu är jag nyvaken efter att ha sovit i två timmar. Nån gång under dessa timmar somnade även sonen så nu ligger han bredvid mig och andas lugnt. Jag har alltså inte lämnat sängen sedan vi kom hem från affären för en sisådär fem timmar sedan.  

Gissa vad jag gör?!

Rätt svar är varken åker pendeltåg, hämtar barn på förskolan, lagar middag eller plockar upp leksaker från golvet. Nej, jag ligger i en säng på ett hotellrum i Uppsala och lyssnar på hur regnet försiktigt slår mot fönstret. Jag kommer förvisso bara ligga i den här sängen i fem minuter till, sen ska jag traska iväg i regnet – tillbaka till kongressen. Jag ska vara här i dagarna tre och förhoppningsvis lära mig en massa nytt. Redan idag har jag lärt mig ett och annat. Och jag ska sova två nätter helt själv.  

Tyvärr har jag fått mensvärken from hell (därav de uppknäppta byxorna) och är vid det här laget rätt drogad.   

  

Dagens hoppsan

När man vart förälder i snart sex år kan det tyckas att man borde ha koll på vissa saker. Typ att respektive barn behöver två par sneakers (eller liknande skor) och inte bara ett. Under en dag hinner det nämligen uppstå ungefär en miljon situationer då ett par skor kan tänkas slås ur spel, om så bara tillfälligt. Det är liksom inget nytt och revolutionerande. Det har vart så de senaste sex åren och det kommer att fortsätta så i typ tjugo år till. Jag hoppas dock att barnen är något sånär hyfsat självförsörjande om en tjugo nåntingt år så att jag slipper förse dem med dubbla skouppsättningar resten av mitt liv.

Har jag då tagit till mig av denna kunskap, undrar ni nu. Tydligen inte. Idag lyckades den oförskämt pigga sjuklingen vattna hela sig med vattenslangen. Det är sånt som händer. Problemet var bara att denna arma moder inte bidragit det minsta till att se till att det stackars barnet hade två par skor. Så nu hade barnet förskräckligt blöta skor och inget vettigt ombyte. Jag tackade högre makter för att lönen kommit just idag, packade in barnet i bilen och åkte iväg till närmsta hyggliga skoaffär för att införskaffa ett par torra skor. 

Vi får se om jag orkar ta till mig av denna ovärderliga kunskap gällande det optimala antalet sneakers nån gång.  

 Här har ni mina skor. De är lätt fodrade och på tok för varma för att bäras denna tid på året. Men så går det när man slänger bort sina slitna gamla sommarskor innan man köpt några nya. Kanske ligger någon liten lärdom och lurar här med…

Veckans topp fem

Det är förvisso bara måndag, men jag känner att det är befogat med en klassisk topp fem lista redan nu. Håll tillgodo. 

5. Laddad inför en ny arbetsvecka fick jag tänka om och börja med VAB istället. 

4. Jag hittar inte hemifrån till Täby Centrum, tydligen. Men så har jag bara bott i Stockholm i 8 år.

3. Det MÅSTE bli sommar snart så att vi kan ställa fram poolen i trädgården. Sonen har nämligen fått för sig att tvagning är detsamma som tortyr. 

2. Det sjuka barnet, som vart hyfsat piggt under dagen, har åter börjat hänga på det berömda febersträcket. 

1. Någon har bajsat i soffan. Sofföverdraget kräver kemtvätt. Jag kräver en ren (nåväl) soffa och har slängt in överdraget i tvättmaskinen. Får se om vi har någon soffa alls imorgon.  

 

Times they are changing

Mitt skrivande står inför nån slags förändring. Av vilket slag vet jag inte riktigt än, men klart är att barnen kommer att ta mindre plats. Varför? Sexåringen vill inte att jag visar bilder av henne för mina vänner. Nu lägger jag inte ut några bilder på barnen på bloggen. Möjligen någon bild där de inte går att identifiera. Men på exempelvis instagram har jag ett konto, som dock enbart mina vänner har tillgång till, där jag lägger upp bilder på hela familjen. Men nu har dottern sagt ifrån och självklart respekterar jag det. 

Här blir det mindre om barnen av samma anledning. Barnen, särskilt den äldsta, börjar bli stora och sånt som jag tycker är charmigt och roligt (som även dottern gärna vill att jag återberättar för henne) kommer att dokumenteras i mer slutna rum. Föräldraskap kommer jag fortfarande att beröra, men då mer generellt. 

Sen får vi se vad som blir kvar. Kanske är det dags att ägna den lilla tid jag ägnar åt att skriva här åt att faktiskt skriva nåt vettigt? Den som lever får se. 

Nej det känns inte jobbigt nånstans

Mitt i allt sitter jag och bläddrar i kalendern, bara för att upptäcka att jag går på en lång semester om gabska exakt en månad. I said SEMESTER! Sug på den.  

Nu gäller det att planera utav bara rackarns. Inte semestern, men däremot tiden dessförinnan. Det är ett par saker som ska hinnas med innan jag får lägga upp fötterna i hängmattan, sippa på ett glas rosé och läsa en god bok. Ja eller innan jag får valla barnen i åtta veckor. Sak samma. Semester.