En veckas sol och sånt

Så äntligen kom vi oss iväg till utlandet – hela familjen! Efter en något trevande start, där större delen av sällskapet fick återvända till Sverige tack vare ett åsknedslag i planet och således kom fram till huset framåt morgonkvisten, var slutligen alla på plats i Spanien. I ett stort hus med pool. Alldeles helt underbart! 

Vi har umgåtts, solat, badat, badat mera, gjort små utflykter och ätit en massa god mat. Alla i sällskapet utom vår tvååring har stormtrivts. Den nämnda tvååringen tyckte att Spanien sög. Han ville hem från ankomsten till huset tills dess att vi lämnat det. Med undantag från några bad i poolen och i havet har han mest varit missnöjd, stackarn. Men fördelen med det är att någon vuxen hela tiden fått en solpaus, inne i vardagsrummet av huset. Taxiresan mot flygplatsen, flygresan, alla bilfärder och hemresan tyckte han dock var toppen. Även kvällsutflykterna var godkända. Nästa gång vi tar oss iväg till utlandet kommer han att vara större och har förhoppningsvis större behållning av det hela.  

På gatan där vi bodde.  

 Kvällsvy från terassen.  

 En halvvanlig syn om dagarna – jag med sonen som täcke på en solstol i skuggan. Tryggt.  

Nöjen i Moraira.  

Kompisar i poolen.  
Nu är vi åter hemma och har sällskap av kusinerna några dagar innan de fortsätter hel vägen hem till Norrland. Sommaren tog vi med oss hem. 

Glad midsommar och sånt

Vi ”firar” midsommar för fullt här hemma. Det där ösregnet ute har liksom tagit udden av glädjen. Sen att kycklingen som skulle bli en del av midsommarpicknicken glömdes framme på diskbänken i närmare ett dygn gjorde att dagens lunchen istället bestod av mackor och korv. Men det är världsliga ting.

Efter den reducerade picknicken (som intogs inomhus på grund av regnet) röstade vi om huruvida vi skulle åka och dansa runt midsommarstången. Det blev två mot två, men barnen röstade för att dansa i regnet så det bara att hoppa i regnkläderna och bege sig iväg. 

Det blev dock ingen dans. När barnen lekt i vad som närmast kan liknas vid ett vattenfall i över en timme, bönade och bad de om att få åka hem. Det här var strax innan midsommarstången skulle resas. Jag och min man var inte sena med att hoppa in i bilen. 

Nu stundar midsommarmiddagen, som kommer i form av kyckling (dock inte den som legat och göttat till sig i värmen sedan igår) och coleslaw. Hepp!  

 Årets något torftiga midsommarfirande kommer att få sig ett uppsving imorgon, då den riktiga semestern tar vid.

Nej nu tar vi semester!

Inte för att vara sådär alkoholromantisk, men rackarns så fint det satt med ett glas vin idag efter jobbet. Ja jag hämtade ju barnen först och såg till att de fick middag. Det var för övrigt sista dagen på förskolan för dottern, någonsin. Så stort! 

Nu har jag alltså semester. Fyra lata veckor, sen två veckors jobb och slutligen ytterligare fyra lediga veckor. Jag vet knappt hur jag ska hantera all ledig tid. Jag kan dock garantera att barnen kommer att hålla mig sysselsatt alla åtta veckor. Jag funderar på om vi ska utforska hela Stockholm när vi ändå är igång. Och Höga Kusten (även om jag redan utforskat det mesta där). Och Stockholms närområde. Så får det nog bli. 

Men först laddar vi för ett midsommarfirande i regnet!  

 

Tips till dig med sömnsvårigheter

1. Se till att ha mycket att göra – saker som behöver planeras, köpas, lagas, fixas. Skriv listor om du vill, det kan hjälpa dig att fokusera. 

2. Se till att ha saker att göra även på jobbet – det brukar inte vara särskilt svårt inför semestern.  Saker som hopar sig som är svåra att släppa även när du är ledig.

3. Utöver allt annat som ska göras – ha gärna en eller flera aktiviteter inbokade . Det kan vara en längre resa, ett barnkalas eller  en större fest. Helst mitt i juniruschen. Det är liksom då det händer. 

4. Lägg dig och läs en god natt-saga för barnen (dina egna eller andras – det är nog sak samma). Jag kan garantera att du har somnat innan du kommit till ”snipp, snapp, snut…”. 

/Mvh, hon som har lite för mycket i huvudet just nu men som på något vänster ändå sover långt mer än vad som får anses normalt.

Saker man kan pyssla med på en ledig dag

Det tar aldrig slut. Aldrig! Det här ständiga fixandet som ingår när man bor i hus, med en tillhörande trädgård. Visst finns det en tjusning med det, men ibland har jag lust att checka ut. 

Idag har vi försökt få ordning på häcken. Den häck som även utgör insynsskydd från gatan. Vi är med andra ord rätt så rädda om vår häck. Och i år har den för andra året i rad drabbats av nån slags skadedjursangrepp. Så vi är väldigt angelägna om att få ordning på fanskapet. Med andra ord har dagen ägnats åt att klippa häck, handla mordredskap (för ohyran), gräva runt samma häck, fylla på med gödsel och torv. Nu väntar själva besprutningen för att få död på ohyran. 

Vi har det vi gör!  

Den nyklippta häcken! Jag förstår att det finns ett stort intresse för denna häck.

Inget skadedjur, men väl en nyckelpiga. Bäst att den håller sig borta imorgon om den håller livet kärt.   

På min tid fanns inga spindlar

Jag har många fina minnen från min barndom och huset jag växte upp i. En lantlig idyll med varma sommardagar och mycket gnistrande snö om vintrarna. Där solen alltid sken och fåglarna alltid kvittrade. Typ så ja. 

En sak som INTE ingår i min bank av barndomsminnen är gigantiska spindlar, inomhus. Visst fanns det större insekter, typ harskrankar, men i övrigt var det bara småkryp. Och eventuellt en och annan näbbmus som katten släpade hem. Så när jag nu bekantat mig med Stockholms repertoar av ”husdjur” är jag närmast i chock. 

What’s up med de gigantiska stockholmsspindlar jag nu möter?! De är av den storleken att du liksom känner hur madrassen sjunker ihop bredvid dig av dess tyngd där du ligger i sängen. De är så stora att du inte lättvindigt kan smälla dem med en tidning. Nej, det behövs snarare ett brännbollsträ för att ta sig an dem. Lägg sedan till två barn som vrålar ”neeeeeej, döda den inte mamma!” samtidigt som du försöker rädda familjen från att bli uppäten av jättespindeln. Ja ni förstår vilket dilemma som uppstår. 

Kvällsbak och en aldrig sinande ström av trädgårdsarbete

Jaha ja. Klockan har passerat 23 och jag skulle mer än gärna ligga i sängen och sova, som övriga familjemedlemmar. Men ingen sömn här inte. Nej jag sitter och väntar på att ett gäng muffins ska svalna så att jag kan plocka undan dem. Detta sena panik-bak grundar sig inte i en omåttligt stor längtan efter att baka just vaniljmuffins. Inte det minsta. Hade jag panik-bakat något vid denna sena timme så hade det åtminstone innehållit choklad. En hel massa choklad. Men nu bakar jag inte åt mig utan åt barnen. Barnen som har avslutningsfika på onsdag. Ett avslutningsfika som samtliga föräldrar på dotterns avdelning ska baka vaniljmuffins inför. 

Så här sitter jag, dyngtrött och kanske även lite irriterad (ja man blir lätt irriterad när klockan närmar sig halv elva och man inser att man måste baka). Men så slår det mig att jag haft en förvånansvärt produktiv helg, trots taskigt utgångsläge. Jag började nämligen med en förkylning som satte både ork och humör på spel. Ingen ny förkylning men lika ovälkommen ändå. Men nån gång under självaste nationaldagen (vars firande fick ställas in på grund av just en massa sjukdomar) hände något. Både jag och min man började påta i trädgården. Eller först klippte jag gräsmattan. Det var nog startskottet. Och plötsligt var det liksom ingen hejd på påtander. Här kommer ett axplock av vad som åstadkommits:

Jag har klippt en jäkla massa häck! Det här är förvisso innan klippningen, men numera kan man passera runt studsmattan utan att fastna i nån slags taggig buske. 

 

När jag skulle kratta ihop häckresterna insåg jag att det fanns en hel del mossa bland gräset. Så det började jag kratta loss.  

 

Och när jag väl krattat bort mossan tänkte jag att det kanske vore snällt mot den stackars häcken att befria den från allt gräs som hotar att ta över hela världen. Så jag påbörjade ett nytt projekt som fortsatte idag. Märk väl vagnen i bakgrunden, där tvååringen slocknade av mitt hårda arbete. 

Här satt sedan barnen och täckte över fötterna med jord så att de skulle se ut som att de var grottmänniskor (deras ord – inte mina). Medan barnen beskådade sina grottmänniskofötter beskådade jag jordgubbslandet och kunde snabbt konstatera att det skulle kunna bli ett gäng jordgubbar i år. Så även smultron.  

 

Ja och så har jag ju bakat muffins då. Och nu är de nog tillräckligt svala för att packas undan. Så, god natt!