Kvällsbak och en aldrig sinande ström av trädgårdsarbete

Jaha ja. Klockan har passerat 23 och jag skulle mer än gärna ligga i sängen och sova, som övriga familjemedlemmar. Men ingen sömn här inte. Nej jag sitter och väntar på att ett gäng muffins ska svalna så att jag kan plocka undan dem. Detta sena panik-bak grundar sig inte i en omåttligt stor längtan efter att baka just vaniljmuffins. Inte det minsta. Hade jag panik-bakat något vid denna sena timme så hade det åtminstone innehållit choklad. En hel massa choklad. Men nu bakar jag inte åt mig utan åt barnen. Barnen som har avslutningsfika på onsdag. Ett avslutningsfika som samtliga föräldrar på dotterns avdelning ska baka vaniljmuffins inför. 

Så här sitter jag, dyngtrött och kanske även lite irriterad (ja man blir lätt irriterad när klockan närmar sig halv elva och man inser att man måste baka). Men så slår det mig att jag haft en förvånansvärt produktiv helg, trots taskigt utgångsläge. Jag började nämligen med en förkylning som satte både ork och humör på spel. Ingen ny förkylning men lika ovälkommen ändå. Men nån gång under självaste nationaldagen (vars firande fick ställas in på grund av just en massa sjukdomar) hände något. Både jag och min man började påta i trädgården. Eller först klippte jag gräsmattan. Det var nog startskottet. Och plötsligt var det liksom ingen hejd på påtander. Här kommer ett axplock av vad som åstadkommits:

Jag har klippt en jäkla massa häck! Det här är förvisso innan klippningen, men numera kan man passera runt studsmattan utan att fastna i nån slags taggig buske. 

 

När jag skulle kratta ihop häckresterna insåg jag att det fanns en hel del mossa bland gräset. Så det började jag kratta loss.  

 

Och när jag väl krattat bort mossan tänkte jag att det kanske vore snällt mot den stackars häcken att befria den från allt gräs som hotar att ta över hela världen. Så jag påbörjade ett nytt projekt som fortsatte idag. Märk väl vagnen i bakgrunden, där tvååringen slocknade av mitt hårda arbete. 

Här satt sedan barnen och täckte över fötterna med jord så att de skulle se ut som att de var grottmänniskor (deras ord – inte mina). Medan barnen beskådade sina grottmänniskofötter beskådade jag jordgubbslandet och kunde snabbt konstatera att det skulle kunna bli ett gäng jordgubbar i år. Så även smultron.  

 

Ja och så har jag ju bakat muffins då. Och nu är de nog tillräckligt svala för att packas undan. Så, god natt! 

Annonser

Kommentarer

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s