En ren och skär lyx

Det är en ynnest att ha tillgång till ett sommarställe. Det är något jag värdesätter oerhört högt. Att det finns ett ställe där vi kan vara om sommaren, där vi dessutom får umgås med nära och kära – det är en ren och skär lyx. 

Större delen av familjen kom hem igår, efter en smidig bilresa (förutom att vi nu kunnat konstatera att vi inte har ett, utan två åksjuka barn). Jag hade gärna stannat en vecka till, men något säger mig att varken mina kollegor eller min chef skulle bli särskilt lyckliga om jag inte dyker upp på jobbet på måndag. Och i ärlighetens namn känns det helt ok att jobba igen. Jag ska dessutom bara jobba i två veckor innan mer ledighet hägrar. 

Men nu säger vi tack och hej då till stugan för den här gången!  

    

    
   Älskade Höga Kusten – om du ändå låg lite närmare.

Födelsedag med djupa frukostdiskussioner

Idag har vi vart föräldrar i sex år. Det firade jag och maken genom att vid frukostbordet diskutera vilka programledare på Barnkanalen som skulle passa bäst att leda Sommarlov. I säkert en kvart pratade vi om det. Sen öppnade den nyblivna sexåringen sina presenter och dagen var igång.   

 Det är liksom oundvikligt att en dag som denna tänka på att jag för sex år sedan kämpade som fan för att lyckat få ut det lilla livet. Och trodde att jag skulle dö på kuppen. Men både hon och jag är här och det är onekligen alldeles fantastiskt trevligt. 
 

Saker man ser på facebook

Har jag sagt att vi har fiber här i obygden numera? Det betyder att jag kan slösurfa när lusten faller på. Som nu, när dottern leker uppe på loftet och sonen har hittat två minioner som tydligen behöver tas omhand. Då slösurfar jag. 

När man slösurfar hittar man ett och annat intressant, upprörande, uppseendeväckande, ledsamt eller rent utav urbota trist. Idag noterade jag att flertalet av mina vänner delat en ”gilla, dela och vinn”-bild från en nystartad sida. Man kunde vinna fantastiska priser om man delade deras bild och gillade deras facebook-sida. Den bild jag såg visade ett helt gäng maskiner från kitchen aid som en lycklig vinnare skulle kamma hem. Och vem vill inte ha en massa dyra hushållsapparater alldeles gratis?! 

Jag fortsatte mitt slösurfade in på den sida som låg bakom tävlingen – Bakning och matlagning – och konstaterade att sidan startats några dagar tidigare. Samma dag lades tävlingen ut. Ingen information om vilka som ligger bakom sidan eller här de lyckats få kitchen aid att sponsra dem med en tävlingsvinst för tiotusentals kronor. Men inte nog med det. Bakning och matlagning har fler tävlingar! Man kan vinna badtunnor, en utomhuspool, en mini cooper och en kåta. Det är ju fantastiskt!  Och det är många som har delat och gillar bilderna. I skrivande stund ut sidan fått 26000 nya gillanden. Fantastiskt!

    
 Tänk så många lyckliga vinnare det snart kommer finnas i detta avlånga land! 

Så mycket kärlek

Jag är noga med att säga till mina barn att jag älskar dem, varje dag. Särskilt de dagar då vi haft det pissigt och inte alls varit särskilt goda vänner. Jag vill att de ska veta att jag älskar dem och de skulle självklart veta om det även om jag inte sa det. Det är dock högst varierande vad jag får för respons på mina kärleksförklaringar.

– Jag älskar dig!

– Jag älskar ormar!

– Jag älskar dig!

– Jag älskar Blixten och Bärgarn och Terry!

– Jag älskar dig!

– Jag älskar choklad! Choklad, mamma. 

– Jag älskar dig!

– När kommer pappa hem?  

 Love is in the air.

På min tid fanns inga spindlar

Jag har många fina minnen från min barndom och huset jag växte upp i. En lantlig idyll med varma sommardagar och mycket gnistrande snö om vintrarna. Där solen alltid sken och fåglarna alltid kvittrade. Typ så ja. 

En sak som INTE ingår i min bank av barndomsminnen är gigantiska spindlar, inomhus. Visst fanns det större insekter, typ harskrankar, men i övrigt var det bara småkryp. Och eventuellt en och annan näbbmus som katten släpade hem. Så när jag nu bekantat mig med Stockholms repertoar av ”husdjur” är jag närmast i chock. 

What’s up med de gigantiska stockholmsspindlar jag nu möter?! De är av den storleken att du liksom känner hur madrassen sjunker ihop bredvid dig av dess tyngd där du ligger i sängen. De är så stora att du inte lättvindigt kan smälla dem med en tidning. Nej, det behövs snarare ett brännbollsträ för att ta sig an dem. Lägg sedan till två barn som vrålar ”neeeeeej, döda den inte mamma!” samtidigt som du försöker rädda familjen från att bli uppäten av jättespindeln. Ja ni förstår vilket dilemma som uppstår. 

Times they are changing

Mitt skrivande står inför nån slags förändring. Av vilket slag vet jag inte riktigt än, men klart är att barnen kommer att ta mindre plats. Varför? Sexåringen vill inte att jag visar bilder av henne för mina vänner. Nu lägger jag inte ut några bilder på barnen på bloggen. Möjligen någon bild där de inte går att identifiera. Men på exempelvis instagram har jag ett konto, som dock enbart mina vänner har tillgång till, där jag lägger upp bilder på hela familjen. Men nu har dottern sagt ifrån och självklart respekterar jag det. 

Här blir det mindre om barnen av samma anledning. Barnen, särskilt den äldsta, börjar bli stora och sånt som jag tycker är charmigt och roligt (som även dottern gärna vill att jag återberättar för henne) kommer att dokumenteras i mer slutna rum. Föräldraskap kommer jag fortfarande att beröra, men då mer generellt. 

Sen får vi se vad som blir kvar. Kanske är det dags att ägna den lilla tid jag ägnar åt att skriva här åt att faktiskt skriva nåt vettigt? Den som lever får se. 

Nej det känns inte jobbigt nånstans

Mitt i allt sitter jag och bläddrar i kalendern, bara för att upptäcka att jag går på en lång semester om gabska exakt en månad. I said SEMESTER! Sug på den.  

Nu gäller det att planera utav bara rackarns. Inte semestern, men däremot tiden dessförinnan. Det är ett par saker som ska hinnas med innan jag får lägga upp fötterna i hängmattan, sippa på ett glas rosé och läsa en god bok. Ja eller innan jag får valla barnen i åtta veckor. Sak samma. Semester.