Nu kör vi!

Det har legat och grott ett bra tag, men nu börjar så pass många knoppar sticka upp ur marken att jag känner att det är dags. Dags att lämna det gamla och gå över till det nya. 

För det vimlar av tankar som måste ut. Tankar som lätt uppstår när man ställs inför något nytt och ovant. Nu är det här huset inte så nytt för oss längre, men det uppstår trots det nya funderingar var och varannan dag. Och ”att göra”-listan tar aldrig slut. Det är ständiga projekt och tankar om renovering. Emellanåt sker även en faktisk renoveringen (men hoppas inte på för mycket). 

Så i ett försök att samla alla dessa funderingar börjar jag nu att skriva härhär istället. Det blir mindre familj (även om de såklart finns med i bakgrunden) och mer projekt. Häng gärna med! 

Gissa vad jag gör?!

Rätt svar är varken åker pendeltåg, hämtar barn på förskolan, lagar middag eller plockar upp leksaker från golvet. Nej, jag ligger i en säng på ett hotellrum i Uppsala och lyssnar på hur regnet försiktigt slår mot fönstret. Jag kommer förvisso bara ligga i den här sängen i fem minuter till, sen ska jag traska iväg i regnet – tillbaka till kongressen. Jag ska vara här i dagarna tre och förhoppningsvis lära mig en massa nytt. Redan idag har jag lärt mig ett och annat. Och jag ska sova två nätter helt själv.  

Tyvärr har jag fått mensvärken from hell (därav de uppknäppta byxorna) och är vid det här laget rätt drogad.   

  

Dagens hoppsan

När man vart förälder i snart sex år kan det tyckas att man borde ha koll på vissa saker. Typ att respektive barn behöver två par sneakers (eller liknande skor) och inte bara ett. Under en dag hinner det nämligen uppstå ungefär en miljon situationer då ett par skor kan tänkas slås ur spel, om så bara tillfälligt. Det är liksom inget nytt och revolutionerande. Det har vart så de senaste sex åren och det kommer att fortsätta så i typ tjugo år till. Jag hoppas dock att barnen är något sånär hyfsat självförsörjande om en tjugo nåntingt år så att jag slipper förse dem med dubbla skouppsättningar resten av mitt liv.

Har jag då tagit till mig av denna kunskap, undrar ni nu. Tydligen inte. Idag lyckades den oförskämt pigga sjuklingen vattna hela sig med vattenslangen. Det är sånt som händer. Problemet var bara att denna arma moder inte bidragit det minsta till att se till att det stackars barnet hade två par skor. Så nu hade barnet förskräckligt blöta skor och inget vettigt ombyte. Jag tackade högre makter för att lönen kommit just idag, packade in barnet i bilen och åkte iväg till närmsta hyggliga skoaffär för att införskaffa ett par torra skor. 

Vi får se om jag orkar ta till mig av denna ovärderliga kunskap gällande det optimala antalet sneakers nån gång.  

 Här har ni mina skor. De är lätt fodrade och på tok för varma för att bäras denna tid på året. Men så går det när man slänger bort sina slitna gamla sommarskor innan man köpt några nya. Kanske ligger någon liten lärdom och lurar här med…

Well hello!

Så korsas våra vägar igen. Det var väl en sex, sju månader sen sist vi sågs. Du känns lite trött tycker jag. Inte lika pigg som sist. Men det är klart, du börjar bli lite till åren. Jag hoppas att du orkar med en säsong till. Vi brukar ju ses rätt ofta du och jag. Så snälla – håll ut lite till! 
 

Jaha, hur var det här då?

Nej, jag är inte gravid igen. Det här är bara en stackars öm mage. Öm tack vare mens och lättare IBS-besvär. Så här har min mage sett ut månad efter månad sedan jag fick mens för första gången för ungefär hundra år sedan. Och det hjälper inte om jag äter saker som min mage mår bra av, för så snart mensen kommer förvandlas magen till en stor, ömmande ballong. Det enda som om möjligt lindrar min ömma lekamen i dessa lägen är att lägga sig på soffan och moffla i sig choklad. Så det är vad jag tänker göra i detta nu. 

Det är så härligt att vara kvinna!  

  

Min son minonen

Har du sett ”Dumma mig 2”? I så fall har du sett min son – minionen. Han växlar mellan att bete sig som en gul respektive lila minion. Att vara väldigt skämtsam och obekymrad till att bli helt rabiat. Man har aldrig en tråkig stund med honom.  

 

Trötta huvud och skupp i öron

Den strålande solen och vårvärmen skvallrar om ljusare tider. Men det känns fortfarande tungt i huvudet. Eller närmare bestämt i bihålorna, de små rackarna. Det gör mig trött och sur. Och det gör att nässköljen går varm.

Barnen är tack och lov piggare. Sonen fick jag lämna storgråtandes på förskolan imorse. Han började gråta redan när vi öppnade grinden för att gå in. Fy fan för det! Men jag vet att det inte hade blivit bättre av att hålla honom hemma idag. Och jag vet att det går över snabbt och att han därefter har roligt hela dagen. 

Dottern behövde gå till läkaren idag, då hon åter igen klagat över skupp i örat. Sist hon hade skupp fick vi örondroppar att ta i tio dagar, men det blev nog inte helt bra. Nu har hon fått nya droppar för sin skupp, som bland vanliga dödliga kallas för hörselgångsinflammation. Så förhoppningsvis ska hon snart ha en sak mindre som irriterar henne.

Efter läkarbesöket tog jag mitt ömma huvud och dottern med skupp till Vällingby City för att rätta till mina nya glasögonbågar. Nu sitter de betydligt bättre! Dessutom lämnade jag in mina gamla glasögon som kommer att användas för att hjälpa människor att se bättre. 

Vi hann även med ett studiebesök på gyllene måsen, där dottern fastnade helt i samtalet mellan ett gäng tolvåringar vid bordet bredvid. Jag har aldrig sett henne sitta så stilla så länge och iaktta andra människor. Mycket intressant, även om jag fick en liten klump i magen och helst ville be henne att aldrig bli stor. 

Nu ska vi spela spel och rita fler hästar. Och kanske ta en kopp kaffe på bron också, om huvudvärken börjar lätta vill säga.