Ett sommarlov senare

Jag har varit tämligen inspirationslös en stund. Eller egentligen har jag haft en massa inlägg på gång, men jag har liksom inte fått tummen ur. Så då har bloggen fått vila. Men jag ser att ni kikar in ändå (och det är såklart jätteroligt!) så jag tänkte ge ifrån mig ett livstecken.

Jag lever alltså och mår fint. Sommaren har vart härlig på många sätt, men även rätt intensiv. Det blir lätt så när man har ett par barn inblandade. Det krävs lite annat av en än att man sitter i en solstol och läser böcker. Men det är onekligen befriande att slippa passa en massa tider om dagarna. 

För att göra livet ännu trevligare har jag hittat ett ypperligt sätt att få lite egentid, samtidigt som jag får någon slags intellektuell stimulans – jag tar en löptur med sommarprat i lurarna! Det var en ren slump att jag testade det. Inte löpningen, den var rätt välplanerad, men att det blev just ett sommarprat jag lyssnade på. Spotify krånglade nämligen en dag och jag både fräste och svor för mig själv samtidigt som jag försökte få igång nån slags musik. Typ vad som helst. Men jag gick bet på Spotify. SR Play däremot fungerade hur bra som helst. Och jag hittade ett sommarprat jag inte hunnit lyssna klart på. Jag tänkte ”hur illa kan det gå?” och sprang därefter med oväntad spänst i benen (nåväl) längs med cykelbanorna i Västerort. Allt medan Nina Hemmingssons röst hördes i lurarna. Och på den vägen är det, så att säga. 

Men säg den sommar som varar för evigt. Snart består den mesta egentiden av att pendla till och från jobbet. Men jag är ledig en hel vecka till. Eller egentligen är jag inte så fasligt ledig då jag skolar in ena barnet på skolan och den andra på förskolan. Han på förskolan är förvisso redan inskolad både en och två gånger, men ett nio veckors sommaruppehåll har banat väg för ytterligare en inskolning. Så, hemska lämningar och korta dagar it is! Sen ska tydligen även jag tillbaka till arbetet.  

 Här ser ni mig – flygandes fram genom tillvaron i ett fläckfritt kök. 

Bärbonanza

Två veckor hemifrån gjorde underverk för vår tillgång på jordgubbar och smultron. Det främsta skälet till det är att tvååringen inte ätit upp dem alla redan när de varit ljusgröna. Så när vi kom hem möttes vi av smultron- och jordgubbsplantor fulla av bär.  

  Nu är plantorna rensade av ovan nämnda tvååring. Jag vet bara inte hur han ska kunna uppbåda tillräckligt med tålamod att vänta på fler bär.

En ren och skär lyx

Det är en ynnest att ha tillgång till ett sommarställe. Det är något jag värdesätter oerhört högt. Att det finns ett ställe där vi kan vara om sommaren, där vi dessutom får umgås med nära och kära – det är en ren och skär lyx. 

Större delen av familjen kom hem igår, efter en smidig bilresa (förutom att vi nu kunnat konstatera att vi inte har ett, utan två åksjuka barn). Jag hade gärna stannat en vecka till, men något säger mig att varken mina kollegor eller min chef skulle bli särskilt lyckliga om jag inte dyker upp på jobbet på måndag. Och i ärlighetens namn känns det helt ok att jobba igen. Jag ska dessutom bara jobba i två veckor innan mer ledighet hägrar. 

Men nu säger vi tack och hej då till stugan för den här gången!  

    

    
   Älskade Höga Kusten – om du ändå låg lite närmare.

Födelsedag med djupa frukostdiskussioner

Idag har vi vart föräldrar i sex år. Det firade jag och maken genom att vid frukostbordet diskutera vilka programledare på Barnkanalen som skulle passa bäst att leda Sommarlov. I säkert en kvart pratade vi om det. Sen öppnade den nyblivna sexåringen sina presenter och dagen var igång.   

 Det är liksom oundvikligt att en dag som denna tänka på att jag för sex år sedan kämpade som fan för att lyckat få ut det lilla livet. Och trodde att jag skulle dö på kuppen. Men både hon och jag är här och det är onekligen alldeles fantastiskt trevligt. 
 

Holiday

Jag gillar det här med semester. Särskilt när semestern innebär att jag får vara nära vatten. Helst ska vattnet vara varmt och solen får mer än gärna skina, men det här med själva ledigheten är ändå det viktigaste. 

Idag vaknade vi åter till regntunga skyar. Dock gör landskapet sitt för att råda bot på mörka tankar. Det är så vackert att det gör ont. 

 Maken lämnade oss för ett besök i närmsta stad. Jag tog en löptur (ja det är sant!) på grusvägarna och på 45 minuter mötte jag hela fem bilar. Värsta rusningstrafiken!  

   Sen har jag kört lastbil (eller en stor jävla pickup som den kallas i folkmun) till närmsta affär och handlat lördagsgodis och annat gott. Sen kom solen på flera sätt och jag fick njuta lite mer av omgivningen.   

 
 Jag önskar att jag ville bo så här året om. Tänk om… 

Saker som gör att det känns rätt fint 

 – Att se kusinerna leka tillsammans.

– Att titta på när sonen och ena syskonbarnet får hjälp av mormor att tända en brasa.

– Att känna doften av havet, som finns rakt utanför fönstret. 

– Att få träffa hela familjen samtidigt (ja nästan då – två makar saknas).

– Att se hur sonen tittar beundrande på sin älskade tioårige kusin (som i sin tur är så himla himla fin mot vår son). 

– Att se hur yngsta syskonbarnet sträcker upp armarna mot mig, trots att vi bor långt ifrån varandra och hinner ses alldeles för lite. 

– Att ta en fika med min pappa och min son efter att ha hälsat på min farmor. 

  
  
Med alla dessa fina stunder gör det liksom inte lika mycket att jag måste punga ut med en halv förmögenhet för att laga glaset på min mobil. 

Nya marker

Jag har gjort något jag tidigare sagt att jag aldrig skulle göra. Mest för att jag inte haft något som helst intresse för det. Jag har signat upp mig för nån slags stafett i augusti. Jag vet inte ens vad det är för stafett, men jag vet att jag ska springa fem kilometer. Fem kilometer är min standardsträcka. Eller var min standardsträcka snarare. Ja innan vår-vinterns alla virus slog klorna i mig och familjen. Jag har nu runt 6 veckor på mig att återuppta löpningen (i lite större utsträckning än en löptur i veckan vill säga). 

Sagt och gjort. Härom dagen tog jag mig ut på en förmiddagstur i stekande sol. Efter 2 kilometer var jag så varm att jag började frukta för min hälsa. Jag tänkte på folk som faller ihop och dör i löpspåret. Så jag vände hemåt och fick ihop en nätt 2,5 kilometers tur. Gott så. Jag vill ju inte gå och dö på kuppen. 

Idag var det dags igen. Jag hade laddat dåligt med lite för lite sömn (försök söva två exalterade barn som dessutom sovit i bilen på väg till stugan) och ett par glas vin till maten igår. Men ut skulle jag. De Höga Kustiska vägarna är för känndom inte platta. De går upp och de går ner. Mest upp känns det som. Emellanåt får man lock för öronen. Jag hade som ambition att klå de 2,5 km jag sprang i förrgår och det gjorde jag – med 500 meter. Heja mig eller nåt sånt.  

 Jag måste ändå säga att 3 km är klart bättre än ingen kilometer. Särskilt med tanke på uppladdningen… Jag tror att det får bli ännu mindre vin och lite mer sömn så löser sig nog det mesta innan stafetten. 

Nu sitter jag i soffan och spanar in trafiken utanför fönstret. Det är lugnt idag – bara två båtar än så länge.