Saker man ser på facebook

Har jag sagt att vi har fiber här i obygden numera? Det betyder att jag kan slösurfa när lusten faller på. Som nu, när dottern leker uppe på loftet och sonen har hittat två minioner som tydligen behöver tas omhand. Då slösurfar jag. 

När man slösurfar hittar man ett och annat intressant, upprörande, uppseendeväckande, ledsamt eller rent utav urbota trist. Idag noterade jag att flertalet av mina vänner delat en ”gilla, dela och vinn”-bild från en nystartad sida. Man kunde vinna fantastiska priser om man delade deras bild och gillade deras facebook-sida. Den bild jag såg visade ett helt gäng maskiner från kitchen aid som en lycklig vinnare skulle kamma hem. Och vem vill inte ha en massa dyra hushållsapparater alldeles gratis?! 

Jag fortsatte mitt slösurfade in på den sida som låg bakom tävlingen – Bakning och matlagning – och konstaterade att sidan startats några dagar tidigare. Samma dag lades tävlingen ut. Ingen information om vilka som ligger bakom sidan eller här de lyckats få kitchen aid att sponsra dem med en tävlingsvinst för tiotusentals kronor. Men inte nog med det. Bakning och matlagning har fler tävlingar! Man kan vinna badtunnor, en utomhuspool, en mini cooper och en kåta. Det är ju fantastiskt!  Och det är många som har delat och gillar bilderna. I skrivande stund ut sidan fått 26000 nya gillanden. Fantastiskt!

    
 Tänk så många lyckliga vinnare det snart kommer finnas i detta avlånga land! 

Annonser

Nya marker

Jag har gjort något jag tidigare sagt att jag aldrig skulle göra. Mest för att jag inte haft något som helst intresse för det. Jag har signat upp mig för nån slags stafett i augusti. Jag vet inte ens vad det är för stafett, men jag vet att jag ska springa fem kilometer. Fem kilometer är min standardsträcka. Eller var min standardsträcka snarare. Ja innan vår-vinterns alla virus slog klorna i mig och familjen. Jag har nu runt 6 veckor på mig att återuppta löpningen (i lite större utsträckning än en löptur i veckan vill säga). 

Sagt och gjort. Härom dagen tog jag mig ut på en förmiddagstur i stekande sol. Efter 2 kilometer var jag så varm att jag började frukta för min hälsa. Jag tänkte på folk som faller ihop och dör i löpspåret. Så jag vände hemåt och fick ihop en nätt 2,5 kilometers tur. Gott så. Jag vill ju inte gå och dö på kuppen. 

Idag var det dags igen. Jag hade laddat dåligt med lite för lite sömn (försök söva två exalterade barn som dessutom sovit i bilen på väg till stugan) och ett par glas vin till maten igår. Men ut skulle jag. De Höga Kustiska vägarna är för känndom inte platta. De går upp och de går ner. Mest upp känns det som. Emellanåt får man lock för öronen. Jag hade som ambition att klå de 2,5 km jag sprang i förrgår och det gjorde jag – med 500 meter. Heja mig eller nåt sånt.  

 Jag måste ändå säga att 3 km är klart bättre än ingen kilometer. Särskilt med tanke på uppladdningen… Jag tror att det får bli ännu mindre vin och lite mer sömn så löser sig nog det mesta innan stafetten. 

Nu sitter jag i soffan och spanar in trafiken utanför fönstret. Det är lugnt idag – bara två båtar än så länge.  

 

En biltur med en twist

Ni vet den där känslan man får när man spenderat morgonen packandes (med två barn ivrigt påhejandes) lyckats få i samma barn frukost, borstat tänderna, fått på något sånär rena kläder, packat in väskorna i bilen – bara för att upptäcka att ingenting händer när man vrider om nyckeln i tändlåset. Den känslan innehåller ingen värme om jag säger så. 

 Känslan ackompanjerades av två  förväntansfulla barn i baksätet som undrade varför jag inte startade bilen nån gång. Själv undrade jag vilka högre makter som ville mig så illa. De högre makterna visade sig vara den allsmäktige Linnea, som lämnat bakluckan på bilen vidöppen efter gårdagens storhandling.   Ett samtal till Falk Euro Assist senare var det döda batteriet igångsparkat och jag och barnen var redo att påbörja de 50 milen. Hepp!

Stans dyraste biltvätt

Vi har pratat ett tag om att det kanske vore dags att skicka iväg bilen på en rejälare tvätt, invändigt. Med ett tag menar jag typ ett år. Så varför inte bara köra iväg bilen till en ”gör det själv”- hall? Hur svårt kan det vara liksom?! Svaret på första frågan stavas L A T H E T (i mitt fall). På den andra frågan svarar jag – jättesvårt, tydligen. Den där tummen har suttit väldigt hårt.

Men igår låtsnade äntligen tummen och vi bokade tid på en ekotvätt vid ett större köpcentrum. De lovade en in- och utvändig tvätt samt nån slags ångtvätt av alla säten. Säkert nåt mer också men mitt bristande intresse av biltvättande gör att just den informationen inte fastnat. Det var hur som haver inte en dag för tidigt med en redig tvätt. 

Resultatet då? Jodå den är nu klart renare än innan. Renare än den varit på länge. Men jag är inte jätteimponerad direkt. Och dyrt blev det. Själva tvätten var inte det mest kostsamma, men eftersom hela familjen plötsligt spenderade två timmar på ett köpcentrum gick det en hel del slantar. Man hinner hitta en hel del saker när man bara ska slinka in lite snabbt i en butik. 

Nåväl, bilen är ren och jag laddar nu inför att köra ensam med barnen upp längs den norrländska kusten, till vackra Höga Kusten. Jag måste bara bestämma mig för vilken dag det blir avresa. Barnen röstar på ”i förrgår”. 

Så mycket kärlek

Jag är noga med att säga till mina barn att jag älskar dem, varje dag. Särskilt de dagar då vi haft det pissigt och inte alls varit särskilt goda vänner. Jag vill att de ska veta att jag älskar dem och de skulle självklart veta om det även om jag inte sa det. Det är dock högst varierande vad jag får för respons på mina kärleksförklaringar.

– Jag älskar dig!

– Jag älskar ormar!

– Jag älskar dig!

– Jag älskar Blixten och Bärgarn och Terry!

– Jag älskar dig!

– Jag älskar choklad! Choklad, mamma. 

– Jag älskar dig!

– När kommer pappa hem?  

 Love is in the air.

Var är kisset?

Sonen, som så här års mest springer runt naken, kommer in i köket och deklarerar att han har kissat. 

Jag – Var har du kissat?

Sonen – Här! (Pekar på snoppen)

Jag – Ja vad bra. Men var finns kisset nånstans?

Sonen – Eh…jag har ingen aning!

Jag – Okej. (Går in i vardagsrummet där jag tror att han varit senast)

Sonen – Var är kisset?

Jag – Ja, var är kisset?

Sonen – Jag vet inte. Har du sett det mamma?

Jag – Nej det är liksom det jag letar efter…

Sonen – Mmm. Jag har inte sett det. 

Dottern kommer in i vardagsrummet.

Dottern – Vad gör ni?

Sonen – Har du sett kisset?

Dottern – Vilket kiss?

Sonen – Jag har kissat med snoppen!

Jag – Jag ser inget kiss nånstans.

Dottern (skrattandes) – Har han kissat inne?!

Jag – Ja han säger det. 

Sonen – Har jag kissat? 

Jag – Men har du kissat eller inte?!

Sonen – Jag har ingen aning! 

Jag – …

Morgonens känsla

Efter en natt av det hetare slaget (och inte på något positivt sätt) vaknade jag med lätt huvudvärk och en svullen stackars kropp. Jag skulle helst ha 18 svala grader i sovrummet året om, men inatt var det inte ett alternativ. Nej inatt var det närmare 30 grader i sovrummet och dottern ville ligga nära nära. 

Själv var jag mer inne på att göra som jag gjorde under en semesterresa till Grekland för några år sedan – lägga en välkyld 1,5 liters flaska med iskallt vatten mellan låren och en i famnen. Men man kan inte få allt här i världen. 

Väl uppe passade jag på att ta morgonkaffet i skuggan ute på trappen, med en sval bris som gav mig gåshud över hela kroppen. Högst njutbart en dag som denna.  

   Nu ska jag agera motivationscoach åt en motsträvig tvååring med begynnande förkylning.